Vi måste våga tala om det - när någon vill ta sitt liv

Redan efter jag skrev rubriken känns svaret självklart men erkänner att jag har varit osäker länge. Osäker på när individen själv ska ha friheten att göra som hen vill med sitt liv och därmed sin död. Ibland får jag höra åsikten att det ytterst är upp till varje människa att avgöra det.  Det skrämmer mig hur lätt det är för vissa att lägga ett sådant avgörande beslut hos den som funderar på att ta sitt liv.  
Frågan ställdes på sin spets för mig när en god vän ville äta lunch med mig. Vännen är inneliggande på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och hon vistas inte där frivilligt, utan står under beslut som regleras i LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård.  En läkare har således ansett att min vän inte själv ska vistas utanför vårdavdelningen någon längre tid för att hon inte anses kunna ta hand om sig själv på bästa sätt. 
Jag känner mig kluven inför hennes beslut att lämna avdelningen. Gjorde hon rätt i att lämna avdelningen eller inte? 
Som hennes vän och med egna erfarenheter av att vara inneliggande på en psykiatrisk avdelning förstår jag att hon lämnade avdelningen i frustration över att tillståndet inte förbättras ens efter en lång tids behandling. Hon har varit mycket deprimerad under flera år och hon upplever att hon inte blir bättre med medicin och samtalsstöd. Hon berättar också hur ensam och utelämnad hon upplever sig vara på vårdavdelningen.  Osedd av mentalskötare och annan personal som inte har tid, vågar eller förmår sig att tala om svåra frågor.  Ofta saknas det också rum att samtala i ostört när behovet uppstår.
Å andra sidan vet jag att att min vän bedömd av läkare och inte anses vara i stånd att bedöma vad som är bäst för henne själv.  
Jag försöker tala henne till rätta för att ta rätt beslut.  Vi talar om de konsekvenser det innebär för henne att inte kontakta avdelningen och frivilligt återgå till den. Jag erbjuder henne också att följa med till sjukhuset som stöd men hon avböjer.  Jag frågar henne om hon planerar att göra sig själv illa och hon svarar nekande. Jag bestämmer mig för att låta henne vara ifred och vi skiljs åt. 
Mitt beslut förföljer mig i timmar. Jag mår dåligt för att jag lämnade henne och försöker få kontakt. Sent på kvällen får jag ett sms där hon skriver att hon ska lägga sig och sova. Först dagen efter får vi egentlig kontakt. Jag är arg för att jag lämnade henne och orolig för att hon gjort sig illa. 
Jag tror att man aldrig ska ge upp och när man känner man att man vill göra slut på sitt liv måste man tala om det. Tala om det med en vän, någon inom vården eller med en självmordslinje per telefon. En vän måste inse och förstå att tankar om självmord inte är ett resultat av rationella tankar. Den drabbade har troligast sjukliga tankar. Depression t ex, är en sjukdom som förändrar människors tankar om sig själva och därför ska ingen lämnas ensamma åt sina självmordstankar. Det är definitivt inte rätt tillfälle att ta livsavgörande beslut när man mår dåligt. 
Hur länge man än varit sjuk är det inte ett skäl för att ta sitt liv för det kan plötsligt bli bättre. Jag har hört historier från människor som varit deprimerade i decennier och när de fått rätt hjälp som t ex en ny medicin så har livet återvänt. Hopp, motivation och förmågan att se framåt återvänder.  
11 apr 2016

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)