En panikattack?

Ett besök hos en insiktsfull läkare som beskriver det jag går igenom just nu som en tuff utmaning. En spegling som får mig att förstå och acceptera mitt sköra tillstånd. Jag gråter då jag känner hur tungt jag har det. Läkaren berättar dessutom att jag arbetar hårt i terapin när jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att det ska vara värt att fortsätta. Jag konstaterar att min självkänsla är felaktigt uppbyggd av att jag har en anställning och ett tillräckligt utmanande arbete. Att vara människa med allt vad det innebär räcker inte för mig. Jag accepterar inte mitt existensberättigande om jag är fattig, ensam, arbetslös och deprimerad. Inte än. 

Minuter efter läkarbesöket startar gruppterapin som jag är undrande över vad den ska innehålla för att ge effekt och jag tar upp min skepticism som förslag på samtalsämne. Gör jag rätt och blir det effekt? En terapikamrat konstaterar att jag är ledsen och jag berättar att jag försöker hålla tårarna tillbaka för att kunna delta. Ytterligare en frågar om jag har höga krav på mig själv och menar att det är skönt att leva ut sina känslor även om det hindrar henne från att behålla det logiska tänkandet vid intensiva känslor. Jag konstaterar att det är svårt att leva ut mina känslor i rädsla för att jag blir invaderad av en ångestattack.

Nu går det inte längre att hålla tillbaka tårarna och de andras samtal tonas bort då mina känslor tar över alla mina intryck. Snabbt inser jag att det inte längre går att delta. Terapeuten får upprepa frågorna gång på gång och jag tappar förmågan att minnas vad samtalen handlar om. Dags att lämna rummet för att återhämta mig från ledsenheten i lugn och ro i korridoren. Jag har tydligen ansträngt mig hårt för att delta för när dörren stängs bakom mig så viker benen sig under mig. Jag glider ner på golvet gråtande. Terapeuten kommer ut och frågar hur det är med mig och hon får till svar att gå tillbaka till de andra och fortsätta med det de gör. Terapeuten kontrar med om hon istället ska be en annan terapeut komma till mig varpå jag reser mig för att gå till toaletten för att få vara ifred. Jag har erfarenhet av vad som ska komma och vet att det kan bli värre när någon står bredvid och oroar sig eller försöker hjälpa till. 
Väl inne på toaletten börjar jag hyperventilera vilket inte är något jag är rädd för. Det går över. Jag försöker lugna mig genom att försöka andas rätt. Andas ut långsamt. Fokusera på andningen. In, ut. In, ut. 
Jag glider ner på golvet igen. Gråten väller fram ur mig likt en uppvaknande vulkan. Baddar ansiktet med kallt vatten. En terapeut knackar på och föreslår mig komma till sitt rum. Jag förmår mig inte att ta mig ut. Det tar ytterligare några minuter innan jag samlat mig. Väl inne i terapeutens rum förmår jag mig inte att sitta ner utan pressar in mig i ett hörn för att kunna få kontroll över attacken. Jag blir ombedd att tänka på andningen. Får ett generöst förslag om att ta en promenad om det skulle kännas lättare men jag har ingen kontroll över kroppen längre. Kände också att en promenad utanför rummet som otrygg. 
Viskande säger jag bara att jag tänker låsa in mig på toaletten igen. Nu tänker jag på att det snart kommer andra patienter som också behöver hjälp och vill ha sin bokade tid. Till sist lämnar jag toaletten och beger mg till trapphuset utanför väntrummet för att invänta att de fysiska symtomen minskar och den kraftiga kognitiva nedsättningen att lätta. 

Ute i trapphuset blir det värre. Plötsligt känner jag skräck inför att något över min begreppsliga förmåga händer och att det står för ett hot om min existens, min trygghet, ja att hela min världsbild håller på att rämna. Inser att det är ett minne från fyra eller femårsåldern när jag ser min pappa slå min syster besinningslöst för att hon kommit hem sent och luktar alkohol. Jag såg allt i vardagsrummet hända där de var och inser att jag är själv utan trygghet då mamma rusat till grannen för att få hjälp, jag har frusit fast i min kropp och kan därför inte lämna hallen. Kanske trodde jag att min syster skulle dö. 
Jag fortsätter att känna på skräcken och minns plötsligt våldtäkten jag skrev om och lämnade ut som kommentar i en debatt om våldtäkter i Metro häromdagen. Nu lyder inte kroppen längre. Försöker plocka upp mobilen för att ringa någon som jobbar intill där jag satt i hopp om att få en kram så jag kan återhämta mig. Armen faller tillbaka på låret när jag försöker sträcka mig efter mobilen. Jag inser att jag inte kan göra mer så jag blundar bara. Folk börjar strömma förbi i trapphuset och undrar om jag inte varit medveten om andra som passerat den tid jag suttit där. Ringer min syster och känner mig lugnare. Försöker sen stiga upp men raglar så väntrummet blir nästa mål. Yr och kroppen känns svår att kontrollera. Sätter mig i en stol och försöker vara lugn. Somnar. 

Vaknar med en rungande huvudvärk, känner mig förvirrad och väldigt ledsen. Känner mig äntligen i hyfsad form för att ta mig därifrån. Panikattacken har bedarrat och jag kan ta mig ut i världen igen efter fyra timmar i ett känslomässigt och fysiskt kaos. 

7 jul 2016

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)