På väg upp ur Dantes inferno?

De tankar och beteenden jag har styr också min uppfattning om världen. I en veckas tid har jag skrivit om en tanke eller känsla jag haft under dagen. Inser, att jag måste försöka vara mer konstruktiv när jag reagerar för annars kommer livet att vara likadant även i framtiden.

Som exempel är jag fortfarande irriterad över att om jag hade haft en tillräckligt bra och fast läkare redan på vårdcentralsnivå för trettio år sedan så hade mitt liv kunnat vara radikalt bättre idag. Det är en tuff utmaning att acceptera att allt det som var möjligt i 20-årsåldern har gått mig förbi. Accepterar jag hur livet faktiskt är idag så kan jag förhoppningsvis också bli kvitt den bittra smaken av att livet gått mig förbi i stora delar. Carpe diem.

 

Så, tillbaka till hur tankar kan styra kvaliten på livet. De tankar jag har skrivit ned denna vecka om hur jag ser på situationer och upplever ögonblick har handlat om:
- matvanor
- min framtida inkomstkälla
- tillstånd då starka, negativa känslor raderar ut min förmåga att se förnuftigt på det skedda
- dålig relation till en betydelsefull person som är döende.

Samtliga beskrivningar ovan har jag beskrivit med negativa tankegångar. Det som blivit tydligt är att med undergångstänkande kommer jag inte till någon form av livstillfredställelse. Det enda som faktiskt fungerar är att konstatera vad som hänt eller kommer att hända, ta känslorna på allvar och inte tro att det löser sig senare och sist men absolut inte minst ACCEPTERA.
Acceptera behöver inte betyda att jag upplevde våldtäkten, överfallet, den fysiska och psykiska misshandeln och mina reaktioner i vuxen ålder som gjort mig hyperkänslig varje gång jag påminns om det förflutna - som positivt. Måste istället bara acceptera i hjärtat att det hänt, inse att många situationer i vardagen kan trigga mig till att reagera starkt och vara proaktiv. Varje dag.  

Bara tanken på att berätta det som hänt och tvingas återuppleva känslor jag hade när det var som värst gör mig illamående. Inte ens hos min psykolog vågar jag berätta de samband jag märker mellan reaktioner idag som svar på situationer jag upplevt i det förflutna.
Jag litar nämligen inte på vad som händer mig om jag tappar tid och rum hos psykologen pga att jag återupplever ett övergrepp och t ex börjar dicassociera när tiden tar slut. Det finns inga situationer som är värre än blackouts, då jag helt tappar kontrollen över vad som hänt. Risken att bli utsatt är ju stor om jag inte kan försvara mig själv under en blackout.

Min största ovilja är nämligen att t bli inlagd på en psykiatrisk avdelning och bli pumpad full av lugnande eller att prata med psykiatrisk jour som oftast är inställd på inläggning och/eller medicinering.
Att vara hemma ensam med ångest stark som en jordbävning är heller inget som lugnar.

Så, kanske är det första steget att bara vända tankar till att bli konstruktiva istället för att älta, konstatera att tillstånd går att ändra om känsla, reaktion och tiden för reaktionen kan härledas logiskt. I bästa fall slipper jag återuppleva det känslomässiga helvete jag hade då det var som värst.

27 okt 2013

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)