Om dödsångest - Natasha Kampushs berättelse som exempel

Läser Natascha Kampuschs bok ¨3096 dagar¨. Hon beskriver hur isolering, slag och ständiga förudmjukelser påverkar och jag känner igen mig i hennes beskrivning. Jag har aldrig gjort någon jämförelse med någon annan förut och inser att boken hjälper mig att sätta ord på mina egna upplevelser. Om hur panikslagen man kan bli av ljudet från ett tonfall, en arg röst och skrik likväl som tystnad mellan två personer. Tystnaden kunde vara ett tecken på att något värre skulle komma som slag, och förudmjukelser.  Om hur hjärtat börjar slå snabbt, hur andningen blir påverkad till känslan av att inte få luft, spärren i hjärnan som gör att det inte går att tänka och att allt känns som en stor förlamning. ¨Dödsångesten finns lagrad i en och går aldrig bort.¨ Detaljerna som lagras i det undermedvetna och ångesten som lätt uppstår när en situation som påminner om mina 40 år gamla minnen uppstår. Inte konstigt att jag är så starkt ångestladdad när jag är bland folk. Det är som jag ständigt är på vakt för att något som påminner om min barndom ska hända igen. Det är inte så konstigt att jag reagerar så för det är ett djupt inlärt mönster.

27 dec 2012

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)