Nya mediciner - nytt liv?

Efter två och ett halvt års djup depression har jag fått ny kraft. Mina tankar är klarare, jag ser bättre vad som händer andra i min närhet och hur de lever. Jag har fått bättre rutiner för sömn, mat, rörelse och vila. De sista tre veckorna har jag tränat regelbundet och hittat rätt nivå för att återigen bygga upp mig och min kropp. Nu börjar jag få en känsla för vad jag vill, vad som är meningsfullt och vad som berikar själva livet.

Både bra och dåligt är också att jag inser vilket hårt tryck jag har haft inom mig, gentemot mitt arbete och i hemmet. De svåra stunder jag erfarit är som kokande vatten i en kastrull som är nära att falla över kanten. I arbetet har jag av någon anledning inte haft gnista nog för att avgöra vad jag är bra på, orka genomföra det i en examen och rikta in mig på att arbeta med det jag utbildat mig till. Trycket hemma består av att jag nu inser att jag kan vara ute bland folk oftare och att jag faktiskt kan må bra av det. Under så många år har jag inte orkat umgås med folk, så länge att jag inte längre trodde jag är social. Inte vågat tänka på att även jag faktisk vill ha en känsla av sammanhang.  

Baksidan är att jag också ser hur jag mått och blir dyster när jag tänker på att den största delen av mitt vuxenliv har dväljts i depression. Jag har inte förstått det och ingen har känt mig tillräckligt och länge nog för att förstå att jag drevs djupare och djupare in i de mörka hundarnas käftar, depressionen.

Det är ingen tvekan att medicinerna bidragit

Redan i december förra året började min medicinerande läkare fundera på om jag behövde något annat än antidepressivt. Att det tog så lång tid som ett halvår innan jag fick träffa en specialist är jag mycket irriterad över. Varje månad i depression minskade lusten att ta itu med de återkommande sannolika 40 åren. Jag har också förlorat än mer tid att göra något tillfredställande.

Tungt medicinerad i juli tog jag själv kontakt med en specialist, berättade om min situation och fick snabbt en läkartid. Läkaren kände snabbt igen symtomen och vilka mediciner som kunde vara till hjälp. Det tog ett par dagar innan ångesten minskade och har därför minskat på beroendeframkallande lugnande medel. Efter kanske två veckor var inte ångesten i vägen för att planera dagen och dessutom kunde jag genomföra en träningsplan, göra en matlista och använda mig av den osv. Att utmattningen smyger sig på så subtilt har jag aldrig kunnat ana förrän nu.

På måndag börjar en utredning och jag börjar tänka på att det kanske leder till tron om att det finns hopp. Hopp om att ett tillfredställande liv kan finnas även för mig. Visst, jag svälter inte och har tak över huvudet. Jag förstår att många har det svårt. Den förvissningen gjorde att jag kämpade på under många år men den räckte inte för att hålla utmattningen borta. Tids nog, är det kanske mestadels plusaktiviteter i vardagen.

  

10 aug 2012

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)