När hoppet släcktes

Ett år har passerat sedan mitt livs värsta upplevelse. Slutenvårdspsykiatrin vände mig ryggen på ett brutalt sätt. Två gånger inom loppet av två dygn skrevs jag ut utan förklaring, samtal eller förberedelse. Vart vänder man sig när vården inte vårdar? Jag förlorade hoppet om att bli frisk. I en månad låg jag till sängs och gick endast pliktskyldigt till öppenvårdsläkaren för att inte bli tvångsinskriven. 

Det har tagit ett år att förstå hur starkt upplevelserna fortfarande påverkar mig varje gång jag blir påmind om dem. Först för en månad sedan inser jag hur mycket stress jag påför mig när jag läser och får höra talas om andra som blir illa behandlade, vårdskadade och ignorerade - utan moralisk upprättelse. 

Jag undrar, hur många är svikna på liknande sätt vars liv har stannat upp? Tillfrisknanden som uteblivit på grund av vårdplatsen de sökte hjälp hos misslyckades. Under 2017 vårdskadades 110 000 personer i svensk vård och alla de som inte orkar eller vågar anmäla dåligt bemötande och försämring av sitt mående är ett mörkertal. Hur många liv förstörs eller försämras genom skattebetalarnas offentliga vård?

Jag hade tur. Trots att ännu en inflammatorisk process lades till med ME/CFS under 2018 har jag blivit väsentligen bättre tack vare att jag inte längre söker hjälp via den offentliga vården. Jag började äta bättre, kunde anlita en privat läkare i funktionsmedicin och blev av med min kanske livslånga, terapiresistenta depression. Jag kunde börja tänka fokuserat, planera, organisera och se framåt igen.  

Aldrig vänder jag mig till slutenvården.  Inte heller kan jag vara helt ärlig inför en läkare hur jag mår med risken att beslut tas över mitt huvud igen. Aldrig kommer jag att rekommendera någon att kontakta slutenvården. Det spelar inte längre någon roll att händelserna internutreds och ledningen ska överväga om att göra en Lex Maria-anmälan för skadan kan inte kompenseras med ord. 

8 jan 2019

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)