Lägesrapport

Sommarvärmen är över och tillbaka till vardagsrutinerna som sjukskriven finns tid för eftertanke. Den ständiga ångesten och oron för kaos hålls i schack genom att jag håller mig hemma så mycket som känns uthärdligt, samtidigt som min terapeut Kim tränar mig veckovis med att hitta allt som lär nervsystemet att faran är över. Att leva i nuet har varit för smärtsamt då känslor blir tydliga och bara återminner om fasorna, övergreppen och förvirringen i att inte veta att det går att må annorlunda. Så kan en dag med PTSD se ut. Lyckligtvis har jag insett att det finns en väg ut genom tunneln och att väl i ljuset är tillvaron radikalt annorlunda. Den tanken har hållit mig vid liv en tid. Depressionen är konstaterad som terapiresistent vilket gjort att jag vänt medicinerna ryggen efter ett decennium av otaliga försök men med en plats i en Ketaminstudie känner jag hopp om att åtminstone under studien kan få uppleva en stund som det känns för de flesta utan depression. Det är svårt att veta hur livet kan vara när det är normalt då jag antagligen varit deprimerad sedan barnsben. Tacksam är jag ändå, för att sömnen radikalt förbättrats efter hjälpen på en funktionsmedicinsk mottagning inletts. Efter åtta år av dålig sömn har jag längre inga uppvaknanden under nätterna, en sömncykel längre per natt och allt mer sällan i behov av sömnmedel - allt tack vare en rigorös undersökning av alla symtom jag har som behandlas av samma läkare och lett till individuellt utvalda kosttillskott med aktuell forskning i framkant.  Med mycket tur lättar utmattningen snart men sen sommaren med tillkommande ledvärk 24-7 har jag inga förväntningar för närvarande. Jag kan numera acceptera ett liv på tvåans växel men vet inte hur länge jag står ut med att ha en ekonomi som gör att jag ständigt funderar på hur jag ska få in pengar för att kunna betala för oförutsedda utgifter.

Offentlig vård är inte längre ett alternativ då de misslyckats med att hjälpa mig till tillfrisknande och dessutom förvärrat mitt tillstånd. Händelserna i samband med två utskrivningar från slutenvården på Huddinge sjukhus inom loppet av två dygn i december 2017 är dagligen i mina tankar. Jag kommer aldrig att få upprättelse, bättre vård eller förtroendet tillbaka till slutenvårdspsykiatrin. Min anmälan till Patientnämnden har inte lett till att konflikten lösts eller att jag fått upprättelse vilket gör att jag inte ens kan vara uppriktig med min nuvarande läkare ifall jag återfår mina suicidtankar vilket kan riskera att jag skrivs in på en slutenvårdsavdelning igen. Stressen inför att hantera mina dödstankar på egen hand är stor för jag vet vad jag är kapabel till när jag väl bestämt mig för något, så när kombinationen av viljan att dö och en impuls att försöka göra slut på mig själv kommer så är mitt liv finito. Inte ens min systers IVO-anmälan om min slutenvård för samma händelser som jag skickade till Patientnämnden har lett till utredning utan skickats tillbaka till dem som utförde vården. Den utredningen kan bli allt annat än objektiv.

En patient är rättslös idag när vårdskada uppstått. Inte ens som i mitt fall är IVO ens beredd att försvara mina intressen utan de låter de vargar som bet mig att besvara klagomålen. HSAN kan jag inte vända mig till efter lagen ändrades och disciplinpåföljderna togs bort. Ingen kan längre ställas till svars för tjänstefel. Varför ska vårdpersonal undantas från ansvar när deras beslut kunde ha lett till någons död? I mitt fall handlar tjänstefelen om två utskrivningar som gjordes av läkare på M77 och PIVA i det tillstånd jag var i. Vid utskrivningarna talade inte läkarna till mig trots att jag bad om det. Efter kaoset som uppstod på M77 skrev läkare på S:t Görans psykakut in mig samma dag till PIVA så en läkare ansåg att jag skulle in och två ut. Konsekvensen av dessa händelser är omfattande. Det första är att jag sannolikt inte levt idag om inte Polisen tvingat mig till S:t Görans. Det andra är att jag inte längre har någon tillit till att den offentliga vården kan hjälpa mig. Det tredje är en följd av de första två då jag dagligen ägnat dessa händelser tid under åtta månader och insett att det inte finns plats för såna som jag som har flera diagnoser. Den offentliga vården har misslyckats med att hjälpa vissa patientgrupper så därför följer jag valet med stor omsorg.

Hittills har inget parti utom ett presenterat var de står i frågor vad gäller att väsentligen förbättra psykiatrin så personal kan ställas till svars för tjänstefel, öka rättssäkerheten för vårdskadade eller lösa systemfel i vården som kräver både starkt ledarskap över tid med gemensamma regler över hela landet och oberoende kontrollinstanser med befogenhet att skydda individens rättigheter.  

Den föregående generaldirektören Aud Sjöqvist på HSAN menar att patienten inte kan få oberoende prövning av sina anmälningar för att personalen med Läkarförbundet i spetsen inte ska behöva vara rädda för förlora sitt arbete om de begår fel. En märklig inställning och myndighetsövergrepp att försvaga patientens rätt!  Läkarförbundets representant Elin Karlsson menar att borttagandet av disciplinpåföljden ökar utrymmet för att belysa organisationsmissar men min kritik är att patientens och i mitt fall så glöms mina individuella behov bort och de som utreder har glömt bort att finna lösningar som fungerar! Jag gissar, att det är först efter jag anmäler och lyfter frågan som de möjligtvis kommer att åtminstone vilja ha ett möte med mig igen. Deras chans att ställa något till rätta har passerat för efter åtta månader har de haft tillräckligt med tid för att lösa frågan. Jag kommer ALDRIG att söka psykiatrisk slutenvård igen.

Det som saknas är svar på frågan om varför det som hände mig kunde ske, ett samtal om det skedda och hur vården tänker göra annorlunda vid en eventuell framtida slutenvårdsbehandling. Jag gissar, att många incidenter inte utreds för att personalen räknar med att den enskilde inte kommer att yttra sig och därför känns säkert inte heller lex Maria angeläget heller. Hur det är i mitt fall med lex Maria har jag inte fått svar på.

Jag fasar inför tanken hur många i samma sits som jag som inte orkar eller vågar anmäla blir sämre i sitt mående när de känner sig rättslösa. Vad nömnda personer sagt i ovanstående text kommer ur Tv4:s program Kalla fakta. https://www.tv4play.se/program/kalla-fakta/3970976 (ca 20 min in i programmet) 

 

20 aug 2018

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)