Inte riktigt välkommen till psykiatrin

Sammanbrottet i slutenvården i november förra året har påverkat mig i varje cell. Först utkastad från M77 för att jag blev sämre på avdelningen, sedan utslängd ett dygn senare från PIVA för att jag var tillräckligt frisk. 

Hela december låg jag i min säng, apatisk. Åt inte, talade inte med någon. Träffade bara min öppenvårdsläkare men då grät jag bara, kunde inte formulera en enda tanke. Låg i en stuga på landet över julhelgen då jag varken orkade ta mig till släktingarna eller ens stod ut med tanken att vara bland människor. 

Under januari försökte jag flera gånger nå verksamhetschefen på avdelningen jag lämnat för en förklaring, ett avslut och en uppföljning för vad som ska hända sen. När jag blir sämre. Tre gånger mejlade jag Nina Henriksson men fick inga svar. Istället talar hon med min öppenvårdsläkare om att ses i ett möte. Hemska människa. Att inte få svar från den jag ställt frågan till utan istället väljer hon att gå över huvudet på mig genom att tala med någon annan som dessutom får agera springschas med hennes ärende. Hon inser inte heller att jag vägrar utsätta mig för ett möte öga mot öga antagligen i de lokaler jag fortfarande kallsvettas av bara av tanken att återvända till. 

När Patientnämnden frågade om jag var nöjd med det svar jag fick angående Benny Libergs bemötande (texten till Patientnämnden finns längre ner) svarade jag med fem handskrivna sidor om vad beslutet föregåtts av och följderna av Bennys beslut. Hur jag vårdats, bemötts och mina reaktioner. Jag orkar inte i nuläget ens skriva om vad som hände direkt efter utskrivningarna som skedde inom loppet av ett dygn.  

Jag var och är fortfarande ett vrak efter höstens alla händelser. Och väldigt upptagen av allt jag hört och sett under de fem år jag varit i slutenvården. Rätt ofta och rätt länge varje gång. När slutenvården vägrar dialog eller att lösa problemen går det inte längre att vänta på svar för att lösa problemen och gå vidare. Istället har jag skrivit om mina erfareneheter i alla forum jag hittar. SVT. RSMH. Mind. Gamla bekanta som jag vill testa för att få veta vilket virke de är gjorda av genom att vara fullständigt transparent kring mitt mående. Bloggen. Radioprogram.

I morse vaknade jag fyra. Vaken. Utvilad. Döm vilken lättnad jag kände när jag förberedde nya texter och det sätt jag skrev dem på i jämförelse med årets. Kanske är mitt novembertrauma över så jag kan gå vidare. Men ALDRIG mer till slutenvården. 

Blir lite hoppfull när jag inser att jag inte är ensam mina erfarenheter. Att få höra av professionella som erkänner att det är fler personer med min bakgrund som vägrar sätta sin fot i slutenvården. Den tidigare psykiatrisamordnarens uttalanden i media (se länken nedan), andra professionella som också har erfarenhet av att ha jobbat i psykiatrin och ha egen ohälsa. Alla patientberättelser jag hört de senaste åren inte minst genom medpatienter som jag själv sett fara illa och sen bekräftat. 

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/09/19/anders-printz-vill-att-psykiatrin-gors-om/   

17 feb 2018

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)