Individen i centrum i psykiatrin - räcker det?

Tänker tillbaka på Almedalsveckan 2017 och min situation. Alla seminarier som jag lyssnade på hölls i Psykisk hälsahuset på Kinbergs plats 8 i Visby. En plats för samtal med brukarorganisationer, organisationer för psykisk hälsa och politiker. Då och då hörde jag kommentarer om att individen ska vara i centrum för vården. Att vårdgivaren ska erbjuda vårdtagaren i samråd där helst vårdtagaren aktivt ska avgöra om den vård som erbjuds är tillräcklig eller inte. Om den erbjudna vården är den som är bäst i den livssituation vårdtagaren befinner sig i. 

Som utmattad funderar jag på hur många vårdgivare jag haft som funderat på min livssituation. Haft helhetstänket. Vad som ger bäst stabilitet när jag blev heltidssjukskriven. Jag minns inte hur många gånger jag har haft sådana samtal. Fastnade i ett sorts limbo mellan livet och döden som jag först inte kunde ta mig ur. Levde inte men var inte heller död.
Så här i efterhand tror jag att en bra dialog med min arbetsgivare hade varit bäst. Att få komma till den sysselsättningsnivå jag hade klarat. Inte att helt bli utestängd från arbetsplatsen. Om jag hade haft en chef som snabbt hade vågat ta tag i frågan och arbetat för att hålla en tät kontakt tills jag kunde arbetsträna. Då hade jag inte börjat tänka att jag måste vara värdelös eftersom jag inte ens kan jobba. 

Nu vet jag att det goda, kontinuerliga samtalet hade varit det mest effektiva. En läkare, en engagerad kurator eller egentligen vem som helst som kunnat ta sig tiden att höra min historia, hjälpt mig att sortera vad jag behöver fokusera på och stöttat mig i att genomföra mina mål. Någon som på ett jämlikt sätt kunnat lyfta mina resurser för mig och hjälpt mig att förverkliga dem.

Psykiatrin är inte svaret på allt. Som den är ser ut idag kan den inte ens göra anspråk på helhetstänket. Ibland undrar jag om jag gjorde fel som förlitade mig på psykiatrin för mycket. När psykiatrin hittat en medicin som fungerar skickas många tillbaka till vårdcentraler som har brist på både psykologer och andra specialister som kan fortsätta stötta vid utmattning, depression, PTSD, med flera. Ibland räcker kanske det med en lyhörd släkting, vän eller rent av en grupp av människor med samma behov och bakgrund. Att medverka i en grupp i biblioterapi kanske hade räckt långt. En grupp som koncentrerar sig på en viss typ av böcker som berör det som är svårt att tala om. Självmord, psykisk ohälsa, sorg eller ilska är exempel på sådana ämnen.   

Jag isolerade mig under några år och förstod inte hur viktigt det är att känna att jag inte är ensam, att dela tankarna med andra i samma situation, att jag är mycket mera än mina diagnoser och faktiskt har förmåga att uträtta mycket samtidigt som jag har dem. Fountain House, Mind, RSMH med flera, hjälpte mig att inse det. 

 

 

 

Lyssna gärna på P1:s program Kropp och själ om biblioterapi: 
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/917193?programid=1272 

Gå till Mind forum om psykisk ohälsa där du kan läsa och ställa frågor: 
https://mind.se/mindforum/ 

11 jul 2017

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)