Kompetent vårdpersonal

Ibland kan det vara svårt att förmedla vilka besvär som jag behöver hjälp med. Inte alltid men alltför ofta känner jag mig avvisad och dumförklarad av vårdpersonal jag vänt mig till, vilket leder till att jag inte når det mål jag hade med samtalet eller mötet.

Varför känns det till exempel fel när andra ibland ger goda råd? När råden kommer och jag inte bett om ett är det enkelt att förstå varför jag kan känna mig irriterad. Ibland är råden inte kopplade till det jag försöker uttrycka och då känns råd råd näst intill som en kränkning, för jag förväntar mig att de är kompetenta nog att bemöta mig bättre. Ibland tänker jag att den andre ger dessa råd för att hon eller han anser sig veta bättre och att det är det jag går igång känslomässigt på, vilket blockerar mitt logiska tänkande.

Jag är väl medveten om vad som är bra för mig och vad som är destruktivt. Jag är förvånad över att så många vårdgivare som t ex svarar i telefon i psykjourer missar att jag har megaångest som jag inte kan hantera på ett bra sätt och istället för att ställa frågor kring ångesten så kommer de med färdiga lösningar som jag inte kan ta till mig eftersom mitt logiska tänkande är blockerat av för starka känslor.  Hade jag vetat att mitt tillstånd är megaångest när jag ringer psykjouren så hade jag inte ringt för när jag är lugn och rationell vet jag att ångest avtar med tiden. I de stunder jag har stark ångest saknas uppfattningen om att ångesten faktiskt kommer att minska.

Min förhoppning är att kunna konfrontera vårdgivaren på ett vänligt sätt om att rådet är bra men att det inte förändrar hur jag mår och att jag inte ser hur det kan hjälpa mig just nu.
Jag kämpar med att utveckla en bättre dialog i förhoppning om att snabbare bli frisk. Att vända samtalet till sin egen fördel och i bästa fall ge vårdgivaren något att tänka på. 
I bästa fall får vi som behöver en vårdgivare en förståelse och därigenom en bekräftelse/spegling/validering från den andre. I det andra fallet är det en vårdgivare som inte är intresserad av att lära och det är bara att acceptera. Det enda vi kan göra är att få oss själva att må bättre och det vi inte kan ändra hos oss själva eller andra är bara att acceptera.

Trots allt är det vi med en sjukdom som bäst vet vilka svårigheter vi har så därför har vi också möjlighet att dela våra erfarenheter. Vårdpersonalen skulle bara försöka vara med mig i ångesten och försöka få mig att beskriva hur stark ångesten är i början av samtalet, t ex på en skala från 1 till 10 och sen ställa några följdfrågor och därefter fråga igen hur stark ångesten är. Med ett sådant tillvägagångsätt skulle jag själv troligtvis konstatera att ångesten har blivit mindre och att samtalen i sig har varit ett sätt att skingra tankarna från ångesten. Dessutom skulle jag få behålla min självkänsla intakt för att jag har fått kontroll över mina besvär på egen hand - med lite stöttning av kompetent personal. 

11 nov 2013

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)