En bättre och hållbar vård för alla

Ljusning
Efter bara tre veckor på Vidarkliniken är resultaten häpnadsväckande. Depressionstestet MADRS visade 37 vid ankomsten och 20 på utskrivningsdagen. I fyra års tid har jag varit heltidssjukskriven, deprimerad som få, med MADRS-poäng mellan 35 och 40. Efter fyra år med hämmad tankeförmåga och hopp har jag äntligen kraft att tänka på hur jag kan forma min framtid.
 
Den unika vården
En exceptionellt bra vård på Vidarkliniken i Järna bidrog till vändningen. Vidarkliniken är den enda plats i vården jag lyckats uppnå ett inre lugn och fått kraft att tänka på hur framtiden kan te sig, genom de fasta rutiner personalen har i allt från inskrivning till behandlingar och utförande. Den värme personalen förmedlar i alla sina möten med mig som patient har lett till att jag kunnat ta till mig av de fantastiska behandlingar som erbjudits.  Omgiven av inre och yttre värme har kroppen fått ro dagligen genom en mängd behandlingar som senapsfotbad, aktiv vila med omslag och värme efter måltiderna, helkroppsinsmörjning och eurytmi. Enkla medel med stora resultat.
Den vackert belägna platsen i lantlig och tyst miljö med kulturella inslag som berättarkvällar, piano, dans och rikligt med konst har med all säkerhet bidragit till mitt nya, inre lugn som bidragit till en tro på framtiden. 
Inte ett enda piller med traditionell skolmedicin har använts för att uppnå resultat.
 
Den tidigare, klassiska vården har till och med hämmat och försämrat mitt tillstånd. Under femton år har cirka tio antidepressiva mediciner prövats utan effekt och under de sista fyra åren har suicidtankar blivit en del av min vardag. Hopp, glädje och motivation har inte funnits. De känslor som dominerat har varit rädsla, sorg och tomhet. Ingenstans har jag mötts med återkommande samtal om människovärde, vikten av en rytm i vardagen och hur den kan utföras. Jag har bara känt mig omöjlig och allt sjukare.
Åtta år har gått med utmattningssymtom som huvudvärk, ryggvärk, magsår, energilöshet och som de senaste åren utökats med minnesproblem och andra kognitiva besvär, ljudkänslighet, sömnproblem, yrsel och panikattacker. När det var som värst kunde jag också gå vilse i för mig kända miljöer. 

När krafterna även tog slut för att klara av att arbeta för fyra år sedan, började jag också utveckla stark rädsla i miljöer med okända människor, mardrömmar, sömnproblem och kunde först efter några år relatera reaktionerna till barndomsupplevelser i tidig ålder av misshandel, systematiskt förlöjligande och hån mot kvinnorna i familjen, våldtäkt och sexuella övergrepp.
 
Under de senaste åren har också läkarna bytts ut i snabb takt med undantag för min husläkare i Ursula Flatters på husläkarmottagningen i Järna. Ursula har under fyra års tid stöttat och remitterade mig till en tre veckor lång vårdvistelse på Vidarkliniken i Järna. Tidigare har jag slussats runt och berättat om mina besvär för ungefär femton läkare utan resultat.
 
Svensk vård behöver kompletteras
Sjukvård med skolmedicin räcker inte till för några av de utmattade och deprimerade utan konserverar istället symtombilden och tillfrisknandet uteblir i värsta fall. Ifall fler personer än jag har råkat ut för samma tillkortakommanden inom svensk vård är samhällskostnaden stor.

Några läkarsamtal och antidepressiv medicinering förväntas hjälpa och bidra till att livet blir som förut. Det som saknas är samtal om att mediciner enbart dämpar symtom och att stötta till god egenvård. För min del räckte inte min vilja att bli frisk till utan fick stöd i komplementär vård - som är få förunnade.

Vad svensk traditionell vård behöver för att lyckas och minska samhällskostnaderna kring oss långtidssjuka är ett komplement till skolmedicinen. Beslutsfattarna måste inse vad som leder till varaktig förändring och vad som konserverar ett förhållande eller ett sjukdomstillstånd. Hela människan måste vara i fokus och inte bara hennes symtom, det måste finnas respekt för varje människas integritet och individuella behov. 

Det jag inte begriper är varför detta sjukhus som Vidarkliniken bara finns på ett enda ställe i Norden. Denna svårslagna vård för deprimerade, utmattade och många andra långtidssjuka borde vara tillgänglig för alla drabbade och samhällskostnaderna skulle radikalt minska, samtidigt som livskvaliten skulle förbättras väsentligt genom förkortat lidande, särskilt om behandlingen sattes in i ett tidigt stadium. 

Vad svensk vård i regel missar är en en vilja att stimulera självläkning och uppmuntra individen till god egenvård, med god omvårdnad och uppföljning.  Egenvärdet sjunker inte sällan då en människa varit sjuk länge och hon förlorar även sannolikt tron på att framtiden kan innehålla något gott, vilket den traditionella svenska sjukvården kan göra något åt för att minska mängden långtidssjuka.


Vad svensk vård måste sluta med
Hur många år har jag förlorat för att jag erbjudits verkningslösa mediciner, blivit beroende av lugnande mediciner med benzodiazepiner och fått vård med klassisk skolmedicinsk behandling, bl a på Huddinge sjukhus med dess människofientliga psykiatriska vård? De gånger jag vänt mig till klassisk sjukvård har jag ofta mått än sämre och tappat tilltron på min förmåga till att bli bättre och känt mig vara utan egen kapacitet att tillfriskna. En del av vårdpersonalen hotade och skrek när jag inte betedde mig som förväntat och hotade med bältesläggning för att jag skrek tillbaka - då i tron att han skulle överfalla mig på min sjukhussäng. Det den traditionella vården bidragit med är inget annat än att dämpa mina symtom istället för att aktivt verka för metoder till en stadigvarande tillfrisknandeprocess.

Hade det dessutom funnits sammanhållen journalföring sedan min barndom hade kanske dessutom någon läkare undantagsvis också orkat engagera sig och sett de mönster av besvär jag haft och som jag inte förstod eller kunde se. Fram till åttaårsåldern hade jag till exempel varit inneliggande på en och samma kirurgavdelning på Umeå regionsjukhus fyra gånger för plötslig och stark magvärk utan att någon hade ställt frågan hur familjesituationen såg ut. Då hade mamma antagligen brutit ihop och berättat hur hon försökt hålla ihop familjen trots misshandel, hån och socialt tryck från sin mamma om att hålla tyst.
 
Fler personer måste våga berätta sin historia och tala om vad som behövdes
Mitt hopp om att även fler än jag och de få som får vård på Vidarkliniken ska få denna remarkabla vård står till krafter som Finn Bengtsson som vill införa integrativ och komplementär medicin i landet, sida vid sida med den vanliga skolmedicinen.

Finn Bengtsson är riksdagsman från Östergötland och har en plats i socialförsäkringsutskottet. Finn är också professor i psykiatrisk behandlingsforskning och överläkare vid hälsouniversitetet i Linköping.
Fler förespråkare till integrativ och komplementär vård finns men de är för få. av De som kämpar för Vidarklinikens metoder är beundransvärda men behöver stöttas. Var är ni politiker och samhällsmedborgare som vet vad som behövs för att göra skillnad?

12 jan 2014

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)