Om depression: ketaminstudien och självskattningsformuläret MADR-S

Med lite erfarenhet av ketaminstudien på Karolinska Solna och funderingar kring vilken hjälp jag kan förvänta mig för att behandla depression kan jag äntligen förhålla mig till tillståndet. Förutom rätt mat och rörelse med rätt intensitetsnivå kommer fokus vara på aktiviteter som inte förvärrar mitt tillstånd och försöka minska hjärntröttheten. Jag tror nämligen att mina läkare i psykiatrin missat vissa faktorer för snabbare återhämtning och det för att de har haft svårt att få en helhetsbild av mitt mående då jag länge inte fick ha en läkare som är villig att se till hela människan Ulrika.

Två veckor har passerat sedan de mest intensiva tre dagarna inleddes i ketaminstudien och undrar hur studien påverkas av faktorer som forskarna har svårt att isolera. Har min koncentration förbättrats, tungsintheten minskat och lugnet ökat av den uppmärksamhet jag fick under deltagandet i studien? Hur har mina egna funderingar och beslut under studien påverkat resultatet?

 

Kritik av ketaminstudien

Berodde den korta förbättringen på all den uppmärksamhet jag fick under de tre dagarna, det goda mötet när personalen inkluderade mig i hur studien fortskred och var transparenta för hur dagarna skulle läggas upp? Flera bidrog också till ett särdeles extra gott bemötande som när den personliga och empatiska sköterskan följde mig till S:t Görans sjukhus för hjärnstimuleringen och läkaren Mikael som snabbt svarat på mina frågor och återkopplade. Mitt hjärta blödde av omsorg efter dessa möten och jag inte är van vid. Under flera veckor och speciellt under tre dagar för studien hade jag ett sammanhang bland människor där min närvaro var central.

Studien är dubbelblindså personalen på Karolinska Solna vet inte vad jag fick. Eftersom jag fortfarande inte fått bekräftelse på att det var ketamin jag fick första gången funderar jag mycket på vad placeboeffekten beror på. Om det var placebo jag fick, hur är det ens möjligt att uppleva det jag gjorde som övergick all fantasi jag kan mobilisera?  Eftersom jag bestämt mig bli frisk kan tanken styra resultatet, för själva ketaminstudien har jag mest sett som en inkomstkälla snarare än en långsiktig lösning. Studien leder inte till behandling för min del då Socialstyrelsen inte godkänt ketamin.

 

MADRS-S

Vad gäller MADR-S som självskattningstest för att utvärdera depression är det dags att tänka till om det är ett bra sätt för mig att utvärdera mitt mående och förklara för läkare hur jag har det. Med en rejäl funderare vad testet får mig att tänka på när jag besvarar det inser jag att det inte är depression utan andra problem som trauma och ätstörningen (troligen orsakad av trauma) som ger höga poäng. Speciellt tänker jag på fråga 2, 3, 4, 7 och 8.

Varje månad har jag använt självskattningstestet MADR-S för att avgöra om hur deprimerad jag är. Genom åren har jag haft mellan 25 och 30 poäng som visar medelsvår depression utom för perioder då det varit betydligt mer. Skillnaden efter två ketaminjektioner är inte stor även fast överläkaren Mikael Tiger ansåg förändringen före och efter ketamininjektionen var ''dramatisk'' och effekten har hållit i sig 3-4 dagar.

Fråga två i testet besvarar jag alltid med tankar hur jag hanterar triggande miljöer pga mina trauman som jag inte har kontroll över och handlar därför om PTSD och inte depression. Sömnen som fråga 3 behandlar är också en stressrespons av PTSD och otrygghet i att sova ensam så det handlar inte heller om depression. Fråga 4 om matlust är alltid dålig och är sannolikt ett resultat av dåliga sexuella erfarenheter en gång när jag var i sextonårsåldern. Det känslomässiga engagemanget har jag svarat olika på beroende på livserfarenheter över lång tid som att förr var intresset för allt i världen stor men numera har jag valt bort mycket medvetet för att orka göra det som leder till tillfrisknande, vilket gör att jag aldrig besvarat frågan utifrån känsla utan snarare rationellt tänkande. Sällan tar jag beslut ur känsla. Nummer åtta skapar alltid irritation för förtexten till frågorna behandlar skuld, ekonomi och hälsa medan frågan berör annat som framtid, mitt egenvärde och misslyckande. Sex poäng ger svaret "Jag ser allt i svart och kan inte se någon ljusning. Det känns som jag var (!) en alltigenom dålig människa och som om jag aldrig skulle få någon förlåtelse för det hemska jag gjort". En högst irriterande fråga med andra ord som jag besvarar olika från olika vinklar från gång tillgång. 

Att resultatet oftast leder till en rekommendation till antidepressiv medicinering får mig att fundera om det fanns finansiella intressen vid utformandet av testet. Kanske är svarsalternativen utformade så de flesta som fyller i det visar sig ha problem?

 

Mina slutsatser

Om ketamin, andra antidepressiva mediciner inte fungerar och jag har kroniska besvär som aldrig lämnar mig trots alla insatser jag gör, vad gör jag då?

Redan har jag börjat suggegerat mig till att tänka att jag redan är frisk och tillsammans med mitt nyvunna funktionsmedicinska tänk kan det vara tillräckligt för tillfrisknande. Jag har också läst på om pacing, spoon theory mm i och med att jag är remitterad till Stora Sköndal för utredning av ME/CFS har jag gjort ett energischema som hjälpt mig inse att jag pressat mig för mycket hittills, så det blir svårt med tillfrisknande om jag inte tänker till och radikalt beter mig annorlunda. Och det har jag gjort den senaste veckan.

Jag har känt att jag är färdig med mina försök att anpassa mig till storstadslivet i hopp om att få ett välbetalt jobb och nu är jag därför helt ointresserad av alla aktiviteter som inte är till gagn för mitt tillfrisknande. Dessutom har jag mer eller mindre tagit beslutet att flytta till Visby och orienterar mig nu att skapa ett sammanhang där oavsett om min släkt etablerar sig där eller inte. Det finns ingen anledning att fortsätta exponera mig för miljöer som ökar min stress där jag ständigt är omgiven av främlingar som triggar min PTSD, gör det omöjligt att vara lugn i mörkret och ha kraft kvar efter en resa med tåg till den aktivitet jag åker till.

Vid den senaste vistelsen i Visby kunde jag konstatera att att min vakna dygnsmedelvilopuls minskade med cirka fem hjärtslag per minut och så lågt har jag inte legat sedan jag började att använda en pulsmätare 24-7. Den insikten tillsammans med det faktum att jag räcker längre varje dag på Gotland än i Stockholm där jag bor får mig att sluta stressa för att jag inte kan bli frisk snabbare.

Med alla dessa tankar inser jag dessutom att min ekonomiska situation, avsaknaden av en känsla av sammanhang med meningsfullt arbete eller sysselsättning gör att ingen medicin i världen kommer att hjälpa mig må bättre så jag behöver ha en realistisk syn på vad mediciner kan göra. Därför är det inte helt enkelt att vara läkare för att hjälpa mig må bättre när de faktorerna bara kan styras av mig. Att vänta på Arbetsförmedlingens hjälp att hitta arbete som i bästa fall leder till arbete för att sortera papper eller springa andras ärenden ger mig mest lust att skjuta mig själv innan det händer. Hellre sorterar jag papper och pennor på Gotland om jag inte förmår bättre.

http://norrastockholmspsykiatri.se/Om-oss/Press/aktuellt/har-du-depression-och-behandlingen-inte-har-hjalpt/ 

http://www1.psykiatristod.se/Psykiatristod/Psykiatriprogram/Depression1/Skattningsskalor/ 

2 okt 2018

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)