Bemötande och effektivitet inom psykiatrin

Tyvärr har jag mångårig erfarenhet av psykiatrisk vård på slutenvårdsavdelning. För det mesta har jag upplevt vården när jag är som sjukast som otillräcklig och ineffektiv. Det sista vårdtillfället var så dåligt att jag inte längre ville stanna trots att både sjuksköterska och psykolog rådde mig att stanna längre. 

Det första jag vill kommentera är bemötande och innehåll i samtal med vårdpersonalen. Mina första vakna timmar på avdelningen var jag i chock för att jag hade försökt ta mitt liv och hade insett vilken stark vilja det fanns i mig att förgöra det. Länge satt jag på en soffa i korridoren i flera timmar och hade inga ord för att kunna kommunicera. Istället svettades jag, hyperventilerade och kände mig oerhört förvirrad. Efter tre timmar hade ingen kommit fram och frågat hur jag mådde eller ens gett mig en varm blick som medmännsikor gör. En kopp kaffe, en stunds samvaro genom att någon hade suttit bredvid mig när chocken hindrade mig från att uttrycka mig hade gjort stor skillnad. Jag upplevde de timmarna som overkliga, föreställde mig att allt som hände runt mig var en föreställning som jag satt och betraktade.   

På eftermiddagen var jag mest arg och inte minst för att jag kände mig osedd och oförstådd. Jag började redan då tro att avdelningen var ett dåligt ställe för mig att tillfriskna på eller snabbare bli stabil nog för att kunna ta hand om mig själv. Jag försökte till och med trösta mig med att tänka att personalen tror jag kan ta hand om mig själv eftersom jag varit där flera gånger de senaste åren. Vilken tröst tänker jag nu: att bli ignorerad och tro att det är så människor normalt gör mot varandra. Till och med vårdpersonal. 

Den andra frågan är om bemötande och vårdplan diskuteras utifrån ett ekonomiskt perspektiv? Under de fyra dagar jag vistades på avdelningen satte sig nämligen ingen ner och gjorde en vårdplan med mig som kanske hade motiverat mig bättre att få vila några dagar och ta emot efterreaktionerna av min handling på en trygg plats. Kanske kan vårdtiden kortas för patienterna om bemötandet blir bättre och på så sätt kan landstinget spara pengar.  
Hade jag blivit väl bemött och fått en genomtänkt vårdplan som jag kunde få hjälp med att återkoppla till hade jag definitivt känt mig bättre än vad jag gör nu. Jag mår på samma sätt som innan jag blev intagen akut.  Nu med skillnaden att jag aldrig kommer att ta kontakt med psykiatrin när jag mår alltför dåligt. 

Min tredje fråga är varför mentalskötarna inte är bättre rustade alla dagar, för att ge tid åt svåra samtal och ha avskiljt utrymme för dem, så inte andra hör. Många gånger har jag sett personal fly när jag vill tala om dödstankar och självmord eller fått till svar att de inte har tillräckligt med utbildning för att prata om sådana frågor.

Det finns två vårdplatser jag har erfarenhet av där det finns lugn, utrymme för goda samtal och där samtlig personal har kompetens, tid och lust att lyssna. Det är Ersta sjukhus och Vidarkliniken.  

29 nov 2016

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)