Att känna glädje som deprimerad

Många årstider har passerat med depression och svårast är nog vintern, speciellt decembermånaden. Jag märker att människor har en förväntan inför julen om något gott och glädjefullt och det är då det blir så tydligt för mig själv att jag inte kan glädjas. Glädje förvrids till en knut av oro i magen och jag känner mig så ledsen, så ledsen.

Ibland går jag till kyrkan i advent och där är det värst att vara deprimerad för psalmerna med hopp och glädje blir omöjliga att sjunga när gråten rinner utför kinderna. Jag minns också ett körläger som åttaåring då avslutningen med föreställning slutade med att jag lämnade scenen för jag kände en oerhörd sorg och kunde inte annat än gråta. Tårarna flöt i små rännilar över ansiktet och jag satt på toaletten och skämdes för det var ju fel reaktion på något som borde vara glädjefyllt. Inte berättade jag heller för någon om händelsen.

I bråkdelen av ett ögonblick kommer primärkänslan av glädje som sprider sig som värme i mage och kropp men snabbt förstelnas av rädsla och ledsenhet. Så har det oftast varit sen jag var liten. Vilken känsloyttring som helst kunde reta min far vilket var förenat med fara eftersom han av någon anledning kunde ilskna till om någon i familjen skrattade högt, var arg eller bara ledsen. Hans ilska ledde alltför ofta till att någon blev hånad eller slagen.

Numera tränar jag på att hålla mig kvar i de positiva känslorna så länge jag kan för att kunna glädjas och finna kraft i livet ur det. Utmaningen är att hålla rädslan på stången och inte låta den ta över.

 /dsc03406-med-blommor-i-handen-150x170.gif

14 dec 2013

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)