Att begripa vad som pågår känslomässigt

Idag har jag varit så ledsen att känslan stannat hela dagen, blivit slutkörd av densamma och förlorat tid för andra känslor. Ledsenheten började i ett gruppsamtal och gruppen jag besökte för andra gången är en del av mentaliseringsbeteende terapi (MBT). Innan jag besökte gruppen hoppades jag kunna ta upp en särskild händelse från förra veckan. Händelsen var stark och jag förstod att det påverkade mig trots att jag inte upplevde några känslor när det hände. Väl på plats i gruppen blev det omöjligt att berätta. Hur skulle jag kunna berätta om våldtäkt, hetsätning och att våldtäkten fortfarande berör mig starkt efter trettio år. Jag var rädd att förlora ansiktet inför dessa obekanta ansikten och osäker på hur de skulle bemöta mig och framförallt var jag osäker på hur jag skulle reagera.   

Jag var hos en sjukgymnast för första gången förra veckan och under ett försök att mobilisera min stela rygg så låg jag ihopkurad på bänken när han lade hela sin vikt över mig. En ställning som påminde om när jag blev våldtagen som sjuttonåring. Att sjukgymnasen var okänd för mig förstärkte säkert associationen till våldtäkten. Senare samma dag hetsåt jag när jag kom hem och tror att det var ett resultat av att jag inte hade förstått styrkan av min reaktion. Hetsätningen är ett sätt att lugna min oro. Hetsätningen hjälper mig också att inte uppleva det jag kanske upplevde idag.

När en känsla blir för svår har jag svårt att uttrycka och förstå den. Känslor är också svåra att förstå sig på när jag inte är medveten om känslan omedelbart en situation uppstår. Varför psyket fungerar på det här sättet begriper jag inte heller. Jag dör ju inte av att ha en känsla. Ändå blev det så starkt. 

Under två timmar grät jag ymningt och var otröstlig. Tittade tjurigt ner i marken när de övriga i gruppen talade. Terapeuten och deltagare försökte delge att det var ok att vara ledsen men jag kunde inte bemöta dem annat än med att fortsätta stirra ner i marken. Tårarna rann konstant och servetten var för längesedan använd. Efter terapitiden var över fortsatte jag på toaletten till terapeuten knackade på och fortsatte att försöka få kontakt. Jag tog mig till Fountain House där jag äter och umgås med likasinnade som också är drabbade av psykisk sjukdom, med rödgråtna ögon och huvudvärk.

Vilken djävla dag. Jag är så trött på att mitt förflutna ska drabba mig som det gjort idag. Det är som att mitt liv går till spillo all tid jag är ledsen, deprimerad eller har ångest. Och det är inte lite tid jag spiller på det sättet. Jag vill påstå att min PTSD, depressionen, utmattningen och emotionell instabilitet har påverkat mig sedan barnsben. Jag har inte många år kvar att leva annorlunda, som den femtioåring jag snart är. 

21 sep 2015

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)