Arga kvinnor - ett resultat av mansnormens tyranni

En psykoterapeut som jobbat med kvinnor i två decennier skrev en bok om ”Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt” 1985 som gav mig en stark aha-upplevelse om mig själv, min mor och vår relation. Författaren Harriet Goldhor Lerner har fokus på att kvinnor har liksom män en medfödd förmåga att bli arga och att kvinnornas ilska undertrycks genom socialt arv, normer, fördomar och maktförhållanden.

Efter att ha läst boken föll en slant ner i mitt inre och jag insåg att min ilska inte alls är patologisk utan snarare naturlig och behöver bara få komma till uttryck på en sunt sätt. Harriet menar, att om någon inte har tillgång till sin ilska och inte är medveten om den som en signal till oss själva att något inte står rätt till - utvecklas lättare depression, projektioner och stagnation!

Min ilska har jag vänt mest mot mig själv genom att träna hårdare än nödvändigt eller varit destruktiv på andra sätt. Visserligen har jag också varit väldigt arg mot min omgivning men har en helt annan förståelse för den efter jag läst boken och inser att mina behov inte fått komma till uttryck på ett sunt sätt. Istället har jag projicerat min ilska på andra utan att förstå varför. Nu känner jag mig optimistisk och har kanske lättare att gå vidare í min personliga utveckling när jag insett att mina problem sträcker sig långt utanför mig själv som ett samhälleligt problem när kvinnor mår dåligt.

Beroende på barns kön behandlas de tidigt i livet på olika sätt som flicka eller pojke av personerna de växer upp med. De förväntas reagera olika och får skilda budskap utifrån samma reaktion, som när pojkar gråter tros de vara arga och men flickor rädda och ledsna. Exemplen är många.
Länge har kvinnors beteenden bedömts utifrån manliga normer och när kvinnor avviker i sitt beteende med vad som förväntas av dem har de penisavund, ansetts vara passiva eller maschochistiska. Sett ur detta perspektiv skrämmer det mig hur mycket det påverkar kvinnors identitet, hur stark gruppidentiteten kan vara bland kvinnor och vilken vanföreställning det finns om dem!

Det sociala arvet flickor i många fall får av sina mödrar är att vara lika andra flickor samtidigt som pojkar accepteras vara olika. Flickors roll förväntas vara att fungera i nätverk av relationer och utvecklar därför lyhördhet, empati och intuition. Om flickan istället utvecklar självständighet, klarhet och en önskan om gränser kan modern rentav skuldbelägga henne och se flickans beteende som ett hot. Förväntningar om att kvinnan ska finnas till för andra och ta hand om relationer leder till att egna behov måste förnekas genom en tydlig identitet. De kvinnor som utvecklar självständighet blir avvikare i mansnormen - som alltså även kvinnor upprätthåller när de förnekar sin egen identitet och sina flickors och får epitet som rödstrumpor, manshatare, feminister och aggressiva. För att undvika att bli kallade sådana laddade ord väljer många kvinnor att foga sig genom att vara snälla och självutplånande för att inte förlora sin man, föräldrars bekräftelse eller till och med vänner.

När kvinnor tar sig själva på allvar liksom sina behov inser de att de tänker och känner annorlunda än sina närmaste - samtidigt som de vågar säga sin mening när den avviker från gruppens.

Kväver en människa sina behov utvecklas självförakt och vrede. Vrede är en signal på att personen ifråga är sårad, att rättigheter och gränser är kränkta behov och önskningar som inte tillfredställts, eller att något inte står rätt till. Precis som männen har rätt till sina känslor har även kvinnorna det som de biologiska varelser vi är.
Om vrede förnekas klagar personen ifråga, projicerar på andra och skapar oreda istället för att vara konstruktiva. Om egna behov förnekas blir vi osäkra på vad vi tycker, tänker, känner och önskar oss. Nedtryckande av känslor leder till dåligt samvete, nedstämdhet, sårade känslor för att mörka vreden vi bär på, ja det blir till och med svårt att ifrågasätta rollen vi ålagts att förhålla sig till.

För dig som tycker detta är rörigt rekommenderar jag att läsa boken som har många detaljerade exempel på dialoger mellan mor-dotter, man-kvinna och samtal mellan generationer. Boken är också synnerligen läsvärd med alla de utmaningar en person har i att börja ta ansvar för sina känslor och lära sig kommunicera med sina närmaste på ett nytt sätt. Exempel som trots bokens ålder är högaktuella - tills mansdominansen upphör så kvinnor och män får existera sida vid sida utifrån behov varje individ har. Och de grundläggande behoven är rätt lika hos män och kvinnor för alla vill bli accepterade för sina behov och önskningar och ingå i ett funktionellt sammanhang som leder till utveckling och fördjupning av relationer.

Slutligen får detta mig att fundera om arga kvinnor även idag får sona för manliga normer i psykiatrin när en överväldigande andel som diagnosticeras med emotionell instabil störning är kvinnor. Dessa kvinnor som har försökt överleva ur i många fall dysfunktionella uppväxtförhållanden och även är traumatiserade, bara uttrycker sin frustration och ilskan har blivit ett uttryck för att visa hur sjuk omgivningen är. En omgivning där de inte tillåtits visa och förstå speciellt sin ilska. Dessa arga kvinnor uttrycker kanske bara att de på ett omedvetet plan inte accepterar att styras av förlegade mansnormer. Istället för att agera ut sin ilska i en dysfunktionell familj vänds ilska inåt och de blir destruktiva.
Att bli diagnosticerad för emotionell instabil personlighetsstörning är kanske bara en diagnos för kvinnor som blivit förnekade sina naturliga känslor under de formande åren då en individs personlighet utvecklas. Jag tycker inte det är konstigt.

Bokens originaltitel är ”The Dance of Anger - A Womans Guide to Changing Patterns of Intimate Relationships”.

8 maj 2018

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)