Ord & bilder om ett liv

Välkommen till bloggen om psykisk ohälsa. Det är vanligt att folk har erfarenhet av psykisk ohälsa, så många som tre av fyra. Det är inte konstigare än att drabbas av ett benbrott. Eller hur!?

Här finns också en hemsida med bilder som liksom bloggen kanske kan inspirera dig till något.  

 

Tillsammans

22 sep 2017

Det går aldrig att förneka föreningars makt i opinionsbildning som till exempel Föreningen Tillsammans jobbar. Jag fick nöjet att delta i en utbildning med dem för att bli bättre insatt i hur lobbying går till och fick möta flera personer ur föreningens styrelse. Smart, att ta reda på hur till exempel lagstiftning förbereds i regeringen och när det är läge att kunna påverka effektivt.

Jag såg och jag lyssnade på deras insatser under Almedalsveckan i Visby i sommar och jag hörde deras kommentarer om hur veckan varit. Arbetet med att utbilda, ändra attityder på bred front och kunna ha inflytande kommer att ta tid. Jag hoppas att dessa drivna, smarta och aktiva personerna förstår att det kommer att ta tid. Ge inte upp, fortsätt kämpa.

Kämpa är det enda jag kan fortsätta med för det finns inget alternativ. Att ge upp och inte kämpa är inte ett bra liv. Med Föreningen Tillsammans kommer jag att kämpa på de sätt jag kan. För att inte glömma och för att kunna gå vidare.   

Föreningen vill vara en aktiv part i samhällsdebatten och försöker ständigt lyfta frågor kring sexuellt våld för att skapa ett samhälle där sexuellt våld inte längre existerar. Tanken med föreningen är att den också ska fungera som en plattform för människor som utsatts för sexuellt våld att hitta styrka och tillsammans med andra i liknande situation sprida kunskap och information om sexuellt våld. 

Föreningen erbjuder färeläsningar till skolor, företag, myndigheter och organisationer. Där fokus ligger på att jobba förebyggande, krossa fördomar och stereotyper och få en förståelse för problematikens omfång. Passa på, bjud in dessa väl insatta personer. Föreningen har idag en styrelse bestående av totalt sju personer, med sitt säte i Stockholm. 

Gå med i Föreningen och hjälp dem opinionsbilda eller ta hand om dig i en stödgrupp. Kontakta Föreningen Tillsammans: http://foreningentillsammans.se/ 

Hjälpsamt - hur vi vill bli bemötta i vården

30 aug 2017

Hur blir vi bäst hjälpta? 

Har du undrat över varför du känner dig hjälpt av vissa och andra inte alls? Några gånger har jag snabbt avslutat kontakten med professionella inom vården och undrat varför.  Med mångårig erfarenhet av vårdkontakter har jag börjat se ett mönster. Genom mitt deltagande i Ola Jonssons och Erik Kebergs C-uppsats "De som hjälpte" blev det tydligare vad som behövs för att en vårdkontakt ska bli bra (1). Ola och Erik intervjuade mig och sex andra personer i sitt sökande efter vad som är hjälpsamt i kontakten med en en person med psykisk ohälsa.  

Olas och Eriks slutsats

I deras godkända uppsats våren 2017 och slutarbete i socionomprogrammet vid Stockholms universitet har de ställt frågan vad som är hjälpsamt för en person med psykisk ohälsa i kontakten med professionella (2). Genom att spela in intervjuerna och sen skriva ned dem fick de över hundratrettio sidor text som de analyserade. Ur materialet kunde de finna tre återkommande teman som berör vårdgivarens attityd, viljan att engagera den hjälpsökande och synen på patienten: 

1 ”vilja att hjälpa” 
2 ”närvaro, samarbete och dialog”, och 
3 ”Jag är mer än en patient”. 

De kom också fram till att ett samtal blir hjälpsamt när vårdtagaren känner tillit, vårdgivaren visar intresse för vårdtagarens specifika omständigheter och uppmärksammar hens aktuella behov och bekymmer - i en öppen och ärlig dialog (3). 

Genom att den professionella är uppmärksam och visar ett aktivt lyssnande, kan konversera, uttrycka ett genuint intresse av personen ifråga liksom visa en vilja att hjälpa och att vara mentalt närvarande - på ett inkluderande och flexibelt sätt, utvecklas en bra kontakt. En av intervjupersonerna beskrev en hjälpsam kontakt med följande ord:

"Precis som jag har erfarit är en professionell att lita på när hen är fokuserad när vi möts och först lyssnar aktivt på vad jag har att säga och därefter reflekterar genom att vara nyfiken och öppen med sina egna tankar så jag kan avfärda eller hålla med. En person som börjar med att ursäkta sig med att inte vara förberedd eller talar till mig som om den professionella vet bättre vad jag behöver än jag själv avfärdar jag snabbt. 

Personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre!

Länge har svårt psykiskt sjuka dömts ut och isolerats på mentalsjukhus hela sina liv utan omprövning eller träning i att öka sina färdigheter och självständighet. Inställningen har ändrats vilken Ola och Erik hänvisar till i ett flertal kvalitativa studier sedan 90-talet som visar att personer med svår psykisk sjukdom faktiskt kan återhämta sig.  

Även Ola och Erik har redovisat resultat om att personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre, för att visa motivet till sin frågeställning. Bland annat hänvisar de till resultat för hur en framgångsrik återhämtningsprocess kan se ut (s. 11):

  • ¨Empowerment¨ som handlar om personligt ansvar över sitt eget liv och att ta kontroll över livet.  
  • Samhörighet med andra i form av personliga relationer och social inklusion. 
  • Återuppbyggnad av nya personliga och sociala identiteter (inkluderat effekterna av eventuell stigmatisering och diskriminering). 
  • Finna mening och syfte med livet. 
  • Hopp och optimism om framtiden, tro på återhämtning.  

Uppsatsskrivarna lyfter också forskningsresultat som visar att det inte i första hand är en viss terapimetod som är avgörande för om den ska bli hjälpsam eller inte utan att:

  • det ska finnas en känslomässig och förtroendefull relation mellan den hjälpsökande och den professionella. 
  • den professionella kan ge rimliga förklaringar symptom som en viss individ har och att hen kan komma till rätta med dem. 
  • det i behandlingen finns ett aktivt deltagande från båda parter och där båda tror på den aktuella behandlingsmetoden. 
  • behandlingen sker i en miljö som känns trygg och läkande.
  • den professionella hjälper till med att konfrontera och bemöta rädslor. 
  • den professionella tillhandahåller nya tankesätt om hur man kan se på och handskas med tillvaron. 
  • även den hjälpsökande får definiera vad som är terapeutisk framgång.


Till alla som vill hjälpa. 

Professionell eller inte så är hjälpsamma insatser mest effektiva när mottagaren av hjälpen känner sig delaktig och aktivt tar ställning till den hjälp som förmedlas. Jag anser att det är oerhört viktigt att låta den hjälpsökande avgöra vad som är hjälpsamt eller inte, inte minst för att den hjälpsökande att uppleva sig huvudansvarig till sitt tillfrisknande. Då gäller det också att det finns alternativ vård för att ha något att välja mellan. På så sätt skulle också psykiatrin som den ser ut idag behöva skärpa sig för att få kunder. Att bara vänta på att psykiatrin ska hjälpa en hjälpsökande att bli bättre kommer ingen förbättring - som psykiatrin är uppbyggd idag. För att ta mig som exempel så förlorade jag förmågan under en period att lita på mina inneboende resurser för att ta ansvar för min vård och att avgöra vad som är hjälpsamt. Under en sådan period hade det varit hjälpsamt om vården aktivt hjälpt mig att återta tron på mig själv och att jag har alla resurser som behövs för att bli bättre.    

Ola och Erik har lyft en viktig fråga om vad som är hjälpsamt för en vårdtagare. Slutsatser som jag tycker är allmängiltiga i allt arbete med människor snarare specifikt gentemot personer som de med svår psykisk ohälsa. 
Vi alla vill känna sig sedda och bekräftade som vi är och ha ett utrymme för att ta beslut om sig själva för att känna egenkontroll och därigenom kunna hjälpa oss själva, ibland med professionellas stöd.

 

Källor:

(1) "De som hjälpte" En kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella Ola Jonsson och Erik Keberg. Stockholms universitet 2017. Institutionen för socialt arbete. Socionomprogrammet. C-uppsats 15p.

(2) Erik och Olas arbete var en kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella. De professionella kontakterna kan gälla läkare, sjuksköterska eller annan terapautisk, social eller vårdande personal. 

(3) Results: ¨Trust, a shared interest in individual’s specific circumstances, attentiveness to the individual’s present needs and concerns and an open and honest dialogue can be viewed as components in a helping relationship. By being an attentive and active listener, being a conversation partner, expressing a genuine interest in the person as well as a will to help, to be mentally present in the moment and to use their professional knowledge in an inclusive and flexible way can be ways for the professional to develop a helping relationship.¨

Linnea Claeson - vår tids hjälte och medmänniska

20 jul 2017

Tack Linnea för ditt sommarprogram. Tack också för att du vågar och orkar att ta fighten. Fighten mot sexuella trakasserier, näthatet många män uttrycker genom att försöka trycka ned kvinnor och ojämlikhet. För mig är du min tids hjälte för att du når ut och vågar stå för dina åsikter. 

Kanske hade jag inte känt mig som ett offer om du funnits när jag växte upp. Kanske hade jag tidigt förstått att det inte var mig det var fel på när andra tryckte ner mig. Hånade och slog, förlöjligade och teg. Såna som du tiger inte när du ser. Även fast du är rädd ibland. 

Hade någon som du funnits i min familj så hade vi hittat sätt att ta oss ifrån våra rädslor och slagit oss fria tillsammans. Jag är så glad att just du har fått utrymme. Och att du tackat nej till att göra partipolitik av detta. De ämnen du brinner för är större än så och du når ut bäst genom att inte vara höger eller vänster. Heja Linnea och alla ni som inte längre tar skit, stöttar varandra och hjälper de som inte ser. 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/921561?programid=2071 

 

Individen i centrum i psykiatrin - räcker det?

11 jul 2017

Tänker tillbaka på Almedalsveckan 2017 och min situation. Alla seminarier som jag lyssnade på hölls i Psykisk hälsahuset på Kinbergs plats 8 i Visby. En plats för samtal med brukarorganisationer, organisationer för psykisk hälsa och politiker. Då och då hörde jag kommentarer om att individen ska vara i centrum för vården. Att vårdgivaren ska erbjuda vårdtagaren i samråd där helst vårdtagaren aktivt ska avgöra om den vård som erbjuds är tillräcklig eller inte. Om den erbjudna vården är den som är bäst i den livssituation vårdtagaren befinner sig i. 

Som utmattad funderar jag på hur många vårdgivare jag haft som funderat på min livssituation. Haft helhetstänket. Vad som ger bäst stabilitet när jag blev heltidssjukskriven. Jag minns inte hur många gånger jag har haft sådana samtal. Fastnade i ett sorts limbo mellan livet och döden som jag först inte kunde ta mig ur. Levde inte men var inte heller död.
Så här i efterhand tror jag att en bra dialog med min arbetsgivare hade varit bäst. Att få komma till den sysselsättningsnivå jag hade klarat. Inte att helt bli utestängd från arbetsplatsen. Om jag hade haft en chef som snabbt hade vågat ta tag i frågan och arbetat för att hålla en tät kontakt tills jag kunde arbetsträna. Då hade jag inte börjat tänka att jag måste vara värdelös eftersom jag inte ens kan jobba. 

Nu vet jag att det goda, kontinuerliga samtalet hade varit det mest effektiva. En läkare, en engagerad kurator eller egentligen vem som helst som kunnat ta sig tiden att höra min historia, hjälpt mig att sortera vad jag behöver fokusera på och stöttat mig i att genomföra mina mål. Någon som på ett jämlikt sätt kunnat lyfta mina resurser för mig och hjälpt mig att förverkliga dem.

Psykiatrin är inte svaret på allt. Som den är ser ut idag kan den inte ens göra anspråk på helhetstänket. Ibland undrar jag om jag gjorde fel som förlitade mig på psykiatrin för mycket. När psykiatrin hittat en medicin som fungerar skickas många tillbaka till vårdcentraler som har brist på både psykologer och andra specialister som kan fortsätta stötta vid utmattning, depression, PTSD, med flera. Ibland räcker kanske det med en lyhörd släkting, vän eller rent av en grupp av människor med samma behov och bakgrund. Att medverka i en grupp i biblioterapi kanske hade räckt långt. En grupp som koncentrerar sig på en viss typ av böcker som berör det som är svårt att tala om. Självmord, psykisk ohälsa, sorg eller ilska är exempel på sådana ämnen.   

Jag isolerade mig under några år och förstod inte hur viktigt det är att känna att jag inte är ensam, att dela tankarna med andra i samma situation, att jag är mycket mera än mina diagnoser och faktiskt har förmåga att uträtta mycket samtidigt som jag har dem. Fountain House, Mind, RSMH med flera, hjälpte mig att inse det. 

 

 

 

Lyssna gärna på P1:s program Kropp och själ om biblioterapi: 
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/917193?programid=1272 

Gå till Mind forum om psykisk ohälsa där du kan läsa och ställa frågor: 
https://mind.se/mindforum/ 

Även Lars Ohly i dialog om psykisk ohälsa

18 jun 2017

Jag blev glad och hoppfull av Lars Ohlys ord under en paneldebatt om psykisk ohälsa och arbete som arrangerades av Fontänhuset Sköndal, under en strandfest. Han menade att vi behöver lära oss att se vad en individ kan snarare än att fokusera på vad hen inte kan. Eftersom alla har sina begränsningar i yrkeslivet - Lars menade att han inte skulle klara att arbeta med vad som helst, så gäller det att finna vad var och en av oss är kapabel till. Att prata om funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer som det numera också kallas borde inte längre vara i fokus. Lars menade att "Det är dags att överlämna begreppet handikapp till golfspelarna."

Det som saknas är förhållningssättet att vi alla har en förmåga till att kunna utföra någon slags sysselsättning och på så sätt känna att var och en av oss kan bidra med något och uppleva att vi har ett sammanhang. Arbetsgivare, handläggare på kommunen och Försäkringskassan behöver tillsammans bli bättre på att ha detta förhållningssätt. Inte sällan vet inte ens vissa professionella hur de ska närma sig en diskussion om psykisk ohälsa utan att vara fördumsfulla eller uttrycka osäkerhet om vad de ska säga.  

Lars Ohly har nyligen fått uppdraget att föra Funktionsrätt Sverige framåt just för att detta förhållningssätt ska spridas. Med namnbytet till Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbundet) kan organisationen sprida sina ideer långt med ett så välbekant ansikte som Lars. Jag tror till och med att Lars kommer fram till sin rätt med sin klokhet och övertygelse bland fler än under hans glansdagar som politiker. Jag är övertygad att det är just de sociala entreprenörerna som kan nå ut till folk med denna typ av frågor längre än vad politiker kan och vill. 

 

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/05/17/lars-ohly-hedrad-over-nomineringen-till-hso-ordforande/ 

http://www.fhskondal.se/

 

Allt har blivit bättre

6 jun 2017

 

”Framåt” var det enda uttryck jag kunde relatera till
Med mina nyss fyllda femtio år har jag blickat bakåt de senaste åren. Psykisk ohälsa ansåg jag mig ha först på mitten av 2000-talet med depression efter några slitsamma år som samordnare på ett gruppboende för psykisk funktionsvariationer. Mitt första sammanbrott på våren -90 som antaligen berodde på ett överfall hösten dessförinnan med efterföljande intensiv psykodynamiskt terapi i två år och ett år i ett gruppboende för borderlinepatienter,  betraktade jag som en tillfällig formsvacka. Visserligen skämdes jag för att jag kunde stämplas som psykiskt sjuk och mörkade det med distanskurser på universitetet under samma period men det påverkade inte mitt höga tempo i livet. Jag studerade, arbetade och tränade mycket till att jag varje kväll stupade i säng. Jag föraktade andra som inte kunde hålla samma hastighet och blev irriterad eller rastlös om jag behövde sänka tempot under kaffepauser, socialt eller under semestrar eller andra långledigheter. Gillade aldrig att reflektera, stanna upp och berätta hur jag kände mig och ansåg att de människor som gjorde så var förlorare. Omedvetet höll jag en stark inre oro under kontroll på det sättet. En oro som jag varken hade inre bilder eller ord till.

Bara den fysiska smärtan uppfattade jag som ett problem
Först när jag fick många fysiska besvär som migrän, tinnitus, magsår och hjärtklappning som jag gick till akuten för flera gånger och inte förbättrade mina resultat idrottsligt började jag bekymra mig för hur det var fatt. Läkarna förstod inte att jag var på väg till utmattningssyndrom och djup depression förrän jag blev sängliggande i tre veckor med kraftig huvudvärk med hjärnskakning efter ett fall med bakhuvudet mot marken. Tog mig sen inte upp ur sängen och allt blev svart. Jag uppfattade mig inte förmögen att leva och förstod inte heller hur jag skulle bli bättre. Jag kunde gå vilse i för mig kända miljöer, tappa ord, förmågan att planera och se framåt försvann, ljud och ljus kunde stänga av min förmåga att tänka och koncentrera mig på andra. Plötsligt blev jag oerhört rädd för att bli överfallen, våldtagen och utsättas för aggressivitet som jag utsatts för som ung men inte tidigare hade några reaktioner kring överhuvudtaget.  
 Jag skämdes kopiöst för att jag inte var frisk. Blev sjukskriven på heltid och isolerade mig under två år. Under tio år prövade jag ett tiotal antidepressiva mediciner, en fantastisk heldygnsvård på Vidarkliniken med intregrativ vård som komplement till skolmedicinen, fysioterapeuter, samtalsterapeuter, läkare osv men upplevde ingen förbättring.

Till sist föll alla bitar på plats
Först nyligen har jag börjat förstå hur allt hänger ihop. Sakta blev jag bättre men resan dit har varit så svajig att jag flera gånger försökt ta mitt liv för att jag inte upplevde att jag på något sätt kände mig bättre.  I sju år har jag varit heltidssjukskriven och fått alla verktyg som tänkas för att reglera mina känslor och hjälpa hjärnan att få vila.  Den dagen jag insåg att jag var tvungen att ändra i stort sett allt jag var och släppa de tidigare målen jag hade kunde läkningen börja. Länge har jag varit olycklig för att min depression inte har gått att medicinera och att jag inte tagit mig tillbaka till lönearbete. Istället koncentrerade jag mig på att finna ett inre lugn och inte exponera mig för miljöer som skapar mer stress. Då minskade också depressionen av sig självt.

 

 

Mitt recept till bättre hälsa
För det första lärde jag mig acceptera att jag har psykisk ohälsa och att det inte är konstigare än att ha ett brutet ben. Jag är inte heller ensam. Det är faktiskt ovanligare att folk inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. Fantastiska Fountain House hjälpte mig att inse att jag har flera friska sidor och att mina diagnoser inte är detsamma som vem jag är som person. Det stigmat var nog det som var svårast att ta mig förbi. Att våga stå upp för den jag är och att min psykiska ohälsa till och med hjälpt mig bli en bättre människa. Mitt liv har blivit bättre på många sätt än innan jag helt slutade fungera. 

Den kanske viktigaste delen av mitt recept är att omge sig med människor som bidrar till utveckling. Människor som hjälper mig att bättre förstå vad jag går igenom är ovärderliga. Det tar ibland tid att inse vilka de är och i mitt fall blev det Göran Salaj med sina stora kunskaper om kroppen och som snabbt minskar olika sorters smärtor. Han har jag gått till i minst femton år och han har alltid funnits till hands. Tommy Tedelund på Telge rehab har lärt mig vad jag klarar av att träna med och vad jag behöver undvika träningsmässigt, Ursula Flatters från Vidarkliniken har hjälpt mig förstå att det finns många aspekter att tänka på för att skapa ett hälsosamt liv och Peder Björling som har varit den läkare jag mest litat på under en längre tid liksom Johan Söderlund. Alla dessa nämnda personer är professionella och är specialister av olika slag som jag har haft turen att få återkomma till under flera år. 

Jag såg också till att minska utgifterna för att slippa känna att jag inte kunde leva på sjukpenning. Att se besparingarna försvinna och ändå inte ha råd med tandläkarbesök eller nya glasögon fick mig att uppleva livets slut som socialbidragstagare och känna mig värdelös som människa när jag inte kunde vara produktiv. Att inte vara en god människa för att jag belastar bidragssystemet är ju helt fel tänkt men plågade mig ändå. 

Att hitta sätt att vila hjärnan så ofta som möjligt kommer alltid att vara viktigt för mig som utmattad. Hjärnan är lite känsligare än andras efter ett allvarligt tillstånd av utmattning. Mina sätt är att regelbundet promenera långsamt i skogen, en viss typ av massage, långa varma duschar, skriva och att meditera utan att styra tankarna, att alltid försöka vara medveten om de känslor jag upplever och acceptera alla de känslor jag har. Idag kan jag ibland få en tanke om att det är enklare att dö än att försöka leva men kan sen konstatera att det just bara är en tanke även om den kan kännas smärtsam att ha. Ingen styr sina tankar utan det jag kan göra är att välja vilken tanke jag ska agera ur. 

Att välja sysselsättning utifrån en accepterande arbetsplats är också väldigt viktigt för mig och jag har valt att fördjupa mig i att hjälpa andra att bättre förstå psykisk ohälsa på olika sätt. Jag informerar gärna alla som är intresserade av hur överlägsen Fountain House är för att hjälpa personer med psykisk ohälsa i att utvecklas i yrkeslivet och att växa som människor. Jag stöttar gärna människor i att chatta om pskisk ohälsa som moderator på Mind och jag hjälper beställare via RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) att utvärdera företag med gruppboenden och organisationer i öppen- eller slutenvård att utvärdera sina verksamheter i min egenskap som brukarrevisor. Många platser inom psykiatrin borde stängas ned för att i grunden göras om.  Jag har bittert fått erfara hur jag blivit sämre av viss vård.  

Sist men inte minst så undviker jag numera platser som ökar min stress så länge som mina trauman triggas där många människor vistas, miljöer där folk både pratar och lyssnar på musik, etcetera. Vissa ränder går inte att tvätta bort ur mig så då får jag anpassa mig till det.

Det enda jag saknar ur mitt gamla liv är ambitionen att få bestiga höga berg. Men det kan jag stå ut med att det inte blir av. Mitt spänningssökande kanske kan ersättas med att hoppa fallskärm?

 
Livet är värt att leva, för utan liv har jag ingenting.
Ulrika Westerberg 

Bemötande och effektivitet inom psykiatrin

29 nov 2016

Tyvärr har jag mångårig erfarenhet av psykiatrisk vård på slutenvårdsavdelning. För det mesta har jag upplevt vården när jag är som sjukast som otillräcklig och ineffektiv. Det sista vårdtillfället var så dåligt att jag inte längre ville stanna trots att både sjuksköterska och psykolog rådde mig att stanna längre. 

Det första jag vill kommentera är bemötande och innehåll i samtal med vårdpersonalen. Mina första vakna timmar på avdelningen var jag i chock för att jag hade försökt ta mitt liv och hade insett vilken stark vilja det fanns i mig att förgöra det. Länge satt jag på en soffa i korridoren i flera timmar och hade inga ord för att kunna kommunicera. Istället svettades jag, hyperventilerade och kände mig oerhört förvirrad. Efter tre timmar hade ingen kommit fram och frågat hur jag mådde eller ens gett mig en varm blick som medmännsikor gör. En kopp kaffe, en stunds samvaro genom att någon hade suttit bredvid mig när chocken hindrade mig från att uttrycka mig hade gjort stor skillnad. Jag upplevde de timmarna som overkliga, föreställde mig att allt som hände runt mig var en föreställning som jag satt och betraktade.   

På eftermiddagen var jag mest arg och inte minst för att jag kände mig osedd och oförstådd. Jag började redan då tro att avdelningen var ett dåligt ställe för mig att tillfriskna på eller snabbare bli stabil nog för att kunna ta hand om mig själv. Jag försökte till och med trösta mig med att tänka att personalen tror jag kan ta hand om mig själv eftersom jag varit där flera gånger de senaste åren. Vilken tröst tänker jag nu: att bli ignorerad och tro att det är så människor normalt gör mot varandra. Till och med vårdpersonal. 

Den andra frågan är om bemötande och vårdplan diskuteras utifrån ett ekonomiskt perspektiv? Under de fyra dagar jag vistades på avdelningen satte sig nämligen ingen ner och gjorde en vårdplan med mig som kanske hade motiverat mig bättre att få vila några dagar och ta emot efterreaktionerna av min handling på en trygg plats. Kanske kan vårdtiden kortas för patienterna om bemötandet blir bättre och på så sätt kan landstinget spara pengar.  
Hade jag blivit väl bemött och fått en genomtänkt vårdplan som jag kunde få hjälp med att återkoppla till hade jag definitivt känt mig bättre än vad jag gör nu. Jag mår på samma sätt som innan jag blev intagen akut.  Nu med skillnaden att jag aldrig kommer att ta kontakt med psykiatrin när jag mår alltför dåligt. 

Min tredje fråga är varför mentalskötarna inte är bättre rustade alla dagar, för att ge tid åt svåra samtal och ha avskiljt utrymme för dem, så inte andra hör. Många gånger har jag sett personal fly när jag vill tala om dödstankar och självmord eller fått till svar att de inte har tillräckligt med utbildning för att prata om sådana frågor.

Det finns två vårdplatser jag har erfarenhet av där det finns lugn, utrymme för goda samtal och där samtlig personal har kompetens, tid och lust att lyssna. Det är Ersta sjukhus och Vidarkliniken.  

En panikattack?

7 jul 2016

Ett besök hos en insiktsfull läkare som beskriver det jag går igenom just nu som en tuff utmaning. En spegling som får mig att förstå och acceptera mitt sköra tillstånd. Jag gråter då jag känner hur tungt jag har det. Läkaren berättar dessutom att jag arbetar hårt i terapin när jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att det ska vara värt att fortsätta. Jag konstaterar att min självkänsla är felaktigt uppbyggd av att jag har en anställning och ett tillräckligt utmanande arbete. Att vara människa med allt vad det innebär räcker inte för mig. Jag accepterar inte mitt existensberättigande om jag är fattig, ensam, arbetslös och deprimerad. Inte än. 

Minuter efter läkarbesöket startar gruppterapin som jag är undrande över vad den ska innehålla för att ge effekt och jag tar upp min skepticism som förslag på samtalsämne. Gör jag rätt och blir det effekt? En terapikamrat konstaterar att jag är ledsen och jag berättar att jag försöker hålla tårarna tillbaka för att kunna delta. Ytterligare en frågar om jag har höga krav på mig själv och menar att det är skönt att leva ut sina känslor även om det hindrar henne från att behålla det logiska tänkandet vid intensiva känslor. Jag konstaterar att det är svårt att leva ut mina känslor i rädsla för att jag blir invaderad av en ångestattack.

Nu går det inte längre att hålla tillbaka tårarna och de andras samtal tonas bort då mina känslor tar över alla mina intryck. Snabbt inser jag att det inte längre går att delta. Terapeuten får upprepa frågorna gång på gång och jag tappar förmågan att minnas vad samtalen handlar om. Dags att lämna rummet för att återhämta mig från ledsenheten i lugn och ro i korridoren. Jag har tydligen ansträngt mig hårt för att delta för när dörren stängs bakom mig så viker benen sig under mig. Jag glider ner på golvet gråtande. Terapeuten kommer ut och frågar hur det är med mig och hon får till svar att gå tillbaka till de andra och fortsätta med det de gör. Terapeuten kontrar med om hon istället ska be en annan terapeut komma till mig varpå jag reser mig för att gå till toaletten för att få vara ifred. Jag har erfarenhet av vad som ska komma och vet att det kan bli värre när någon står bredvid och oroar sig eller försöker hjälpa till. 
Väl inne på toaletten börjar jag hyperventilera vilket inte är något jag är rädd för. Det går över. Jag försöker lugna mig genom att försöka andas rätt. Andas ut långsamt. Fokusera på andningen. In, ut. In, ut. 
Jag glider ner på golvet igen. Gråten väller fram ur mig likt en uppvaknande vulkan. Baddar ansiktet med kallt vatten. En terapeut knackar på och föreslår mig komma till sitt rum. Jag förmår mig inte att ta mig ut. Det tar ytterligare några minuter innan jag samlat mig. Väl inne i terapeutens rum förmår jag mig inte att sitta ner utan pressar in mig i ett hörn för att kunna få kontroll över attacken. Jag blir ombedd att tänka på andningen. Får ett generöst förslag om att ta en promenad om det skulle kännas lättare men jag har ingen kontroll över kroppen längre. Kände också att en promenad utanför rummet som otrygg. 
Viskande säger jag bara att jag tänker låsa in mig på toaletten igen. Nu tänker jag på att det snart kommer andra patienter som också behöver hjälp och vill ha sin bokade tid. Till sist lämnar jag toaletten och beger mg till trapphuset utanför väntrummet för att invänta att de fysiska symtomen minskar och den kraftiga kognitiva nedsättningen att lätta. 

Ute i trapphuset blir det värre. Plötsligt känner jag skräck inför att något över min begreppsliga förmåga händer och att det står för ett hot om min existens, min trygghet, ja att hela min världsbild håller på att rämna. Inser att det är ett minne från fyra eller femårsåldern när jag ser min pappa slå min syster besinningslöst för att hon kommit hem sent och luktar alkohol. Jag såg allt i vardagsrummet hända där de var och inser att jag är själv utan trygghet då mamma rusat till grannen för att få hjälp, jag har frusit fast i min kropp och kan därför inte lämna hallen. Kanske trodde jag att min syster skulle dö. 
Jag fortsätter att känna på skräcken och minns plötsligt våldtäkten jag skrev om och lämnade ut som kommentar i en debatt om våldtäkter i Metro häromdagen. Nu lyder inte kroppen längre. Försöker plocka upp mobilen för att ringa någon som jobbar intill där jag satt i hopp om att få en kram så jag kan återhämta mig. Armen faller tillbaka på låret när jag försöker sträcka mig efter mobilen. Jag inser att jag inte kan göra mer så jag blundar bara. Folk börjar strömma förbi i trapphuset och undrar om jag inte varit medveten om andra som passerat den tid jag suttit där. Ringer min syster och känner mig lugnare. Försöker sen stiga upp men raglar så väntrummet blir nästa mål. Yr och kroppen känns svår att kontrollera. Sätter mig i en stol och försöker vara lugn. Somnar. 

Vaknar med en rungande huvudvärk, känner mig förvirrad och väldigt ledsen. Känner mig äntligen i hyfsad form för att ta mig därifrån. Panikattacken har bedarrat och jag kan ta mig ut i världen igen efter fyra timmar i ett känslomässigt och fysiskt kaos. 

Våldtäkten

5 jul 2016

Jag var 17 och han 26. Vi sågs på en fest och jag blev smickrad över att han intresserade sig för mig. Vi festade och jag hade just börjat dricka alkohol och hade ingen vetskap om när jag druckit för mycket. Jag blev ordentligt full. Vi gick skrattande till övervåningen och in i ett sovrum. Jag insåg skrattande att jag inte hade någon kontroll över min kropp längre. Han var också rejält full och började klä av mig för jag hade fallit på sängen i ren utmattning. När han drog av mig byxorna skrattade jag fortfarande för att jag inte kunde röra mig. Jag sa nej med ett leende på läpparna och väldigt lågt för jag kunde inte prata ordentligt. Han våldtog mig och jag skämdes. Sa ingenting till någon under många år för jag tyckte ju att jag skickat fel signaler till honom och inte försvarat mig tillräckligt.

Idag är jag femtio och har burit på skuld och skam i nästan alla år. Nu kan jag se tillbaka på händelsen och tänka hur sårbar jag var och att jag inte förstod vad jag utsatte mig för. Jag hade inget risktänkande överhuvudtaget och kunde därför inte skydda mig. Jag var inte heller förberedd på att någon skulle kunna utnyttja mig. 

Min önskan är att skolorna informerar mera om hur såna här situationer kan sluta, att media aldrig slutar engagera sig i frågan och att lagen skrivs till kvinnornas fördel - som att ett nej alltid är ett nej oavsett hur det sägs och oavsett vilket tillstånd kvinnan är i. 

Fountain House - min väg tillbaka (Den bästa vägen till lönearbete?)

16 maj 2016

Jag tycker synd om de människor som har psykisk ohälsa och inte blir erbjudna den fantastiska hjälp Fountain House erbjuder, via sina hemkommuner. På ett bananskal besökte jag Fountain House Stockholm och fick en plats - utan stöd från min hemkommun Botkyrka. Idag måste den som vill gå till Fountain House ansöka om en insats via socialpsykiatrin men jag hade turen att slippa detta. Man kan säga att jag fick göra ett eget val istället för att underordna mig en omfattande och energikrävande utredning och anpassa mig till den vård hemkommunen erbjuder. 

Först fyra år efter jag blev heltidssjukskriven kunde jag bryta min sociala isolering. Tack vare en informationsbroschyr om Fountain House på en vårdavdelning fick jag möjligheten att lämna min lägenhet och vara bland andra människor med liknande bakgrund som jag.  Trots att jag inte hade någon kontakt med min arbetsgivare under den perioden och var socialt isolerad hade ingen föreslagit sysselsättning utifrån de förutsättningar jag hade. Själv kom jag aldrig på tanken att leta eftersom jag inte visste att verksamheten existerade. 

Fountain House är inte bara en plats att träffa människor på utan också det ställe jag kunde bryta stigmat att vara psykiskt sjuk. Länge skämdes jag för att jag var sjuk och att jag inte blev frisk för att jag hade fel attityd och inte skötte mig tillräckligt bra. Jag betraktade mig som inkompetent och hela min identitet fylldes av att jag var sjuk.Sakta insåg jag att jag hade kompetens att utföra en hel del arbetsuppgifter på kontor och i kök - trots kraftig depression och utmattning. Dit kunde jag ta mig även de dagar jag normalt skulle ha stannat kvar i sängen på grund av energibrist och förlorad tro på framtiden på alla plan.  Ingen dömer, alla hälsar på alla och dagsformen fick bestämma vad jag ville göra. 

Sakta orkade jag allt mer. Bara att bli igenkänd av någon, få småprata om ditten och datten och äta lunch tillsammans fick mig att besöka Fountain House flera gånger per vecka. Så småningom började jag delta i sociala aktiviteter efter att arbetsdagen var över och kunde på så sätt ta upp gamla intressen som att sjunga, odla växter, promenera och skriva. Intressen som under de första fyra åren inte kändes meningsfulla. Med dessa människor behöver jag bara vara mig själv och förstod så småningom att jag har ett värde som människa och inte bara en individ som ska prestera väl i samhället på olika sätt. Både medlemmarna och handledarna fick mig att inse mitt värde. 

Med Fountain House som bas i min vardag, en kompetent läkare och psykolog tillsammans med arbetsträning är jag på god väg tillbaka till ett fungerande arbetsliv och tro om en ljusare framtid. Idag är jag tacksam för att ha ett liv och för den hjälp jag fått. 

 

 

Från Fountain House Stockholms hemsida (http://www.fountainhouse.se/vilka-ar-vi/): 

¨På Fountain House fokuserar vi på förmågan till arbete, delaktighet och social gemenskap. Arbetet i klubbhuset bygger på frivillighet, vilket betyder att medlemmar tillsammans planerar och utformar uppgifterna i klubbhuset.
Här finns anställda handledare, men antalet är så lågt att medlemmarnas aktiva deltagande är en förutsättning för arbetets genomförande. Det krävs inga förkunskaper, som medlem kan du genomföra uppgifter baserat på dagsform, ett nytt intresse eller tidigare kunskap. Vi jobbar sida vid sida i huset, vilket innebär att du inte kommer sitta själv med en uppgift om du inte väljer det själv. Vi jobbar tillsammans och lär av varandra. Genom att jobba sida vid sida lär vi känna varandra. Social gemenskap är en viktig del i verksamheten. 
 
Fountain House grundades i New York år 1948 av patienter från det stora mentalsjukhuset Rockland State Hospital. 
De fann det svårt att klara sig på egen hand efter utskrivning och kände ett behov av att tillsammans hjälpa och stödja varandra.

Patienterna ville skapa ett alternativ som utgick från varje människas förmåga, frihet och rätt till egna beslut. De ville också genom en meningsfull arbetsinriktad dag skapa förutsättningar för att kunna återerövra den egna självkänslan. 
De ville bryta med vårdens traditionella fokusering på sjukdomsbilden, med erfarenheter därifrån som ensamhet, isolering och stigmatisering. De ville i stället betona förmågan till arbete, delaktighet och social gemenskap. Därigenom framhävs det friska hos människor och individens produktiva förmåga. Självförtroendet växer.
Fountain House organiserades som ett klubbhus och genom medlemskap garanterades varje individs demokratiska rättigheter i klubbhusets verksamhet.¨

Vi måste våga tala om det - när någon vill ta sitt liv

11 apr 2016

Redan efter jag skrev rubriken känns svaret självklart men erkänner att jag har varit osäker länge. Osäker på när individen själv ska ha friheten att göra som hen vill med sitt liv och därmed sin död. Ibland får jag höra åsikten att det ytterst är upp till varje människa att avgöra det.  Det skrämmer mig hur lätt det är för vissa att lägga ett sådant avgörande beslut hos den som funderar på att ta sitt liv.  
Frågan ställdes på sin spets för mig när en god vän ville äta lunch med mig. Vännen är inneliggande på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning och hon vistas inte där frivilligt, utan står under beslut som regleras i LPT – lagen om psykiatrisk tvångsvård.  En läkare har således ansett att min vän inte själv ska vistas utanför vårdavdelningen någon längre tid för att hon inte anses kunna ta hand om sig själv på bästa sätt. 
Jag känner mig kluven inför hennes beslut att lämna avdelningen. Gjorde hon rätt i att lämna avdelningen eller inte? 
Som hennes vän och med egna erfarenheter av att vara inneliggande på en psykiatrisk avdelning förstår jag att hon lämnade avdelningen i frustration över att tillståndet inte förbättras ens efter en lång tids behandling. Hon har varit mycket deprimerad under flera år och hon upplever att hon inte blir bättre med medicin och samtalsstöd. Hon berättar också hur ensam och utelämnad hon upplever sig vara på vårdavdelningen.  Osedd av mentalskötare och annan personal som inte har tid, vågar eller förmår sig att tala om svåra frågor.  Ofta saknas det också rum att samtala i ostört när behovet uppstår.
Å andra sidan vet jag att att min vän bedömd av läkare och inte anses vara i stånd att bedöma vad som är bäst för henne själv.  
Jag försöker tala henne till rätta för att ta rätt beslut.  Vi talar om de konsekvenser det innebär för henne att inte kontakta avdelningen och frivilligt återgå till den. Jag erbjuder henne också att följa med till sjukhuset som stöd men hon avböjer.  Jag frågar henne om hon planerar att göra sig själv illa och hon svarar nekande. Jag bestämmer mig för att låta henne vara ifred och vi skiljs åt. 
Mitt beslut förföljer mig i timmar. Jag mår dåligt för att jag lämnade henne och försöker få kontakt. Sent på kvällen får jag ett sms där hon skriver att hon ska lägga sig och sova. Först dagen efter får vi egentlig kontakt. Jag är arg för att jag lämnade henne och orolig för att hon gjort sig illa. 
Jag tror att man aldrig ska ge upp och när man känner man att man vill göra slut på sitt liv måste man tala om det. Tala om det med en vän, någon inom vården eller med en självmordslinje per telefon. En vän måste inse och förstå att tankar om självmord inte är ett resultat av rationella tankar. Den drabbade har troligast sjukliga tankar. Depression t ex, är en sjukdom som förändrar människors tankar om sig själva och därför ska ingen lämnas ensamma åt sina självmordstankar. Det är definitivt inte rätt tillfälle att ta livsavgörande beslut när man mår dåligt. 
Hur länge man än varit sjuk är det inte ett skäl för att ta sitt liv för det kan plötsligt bli bättre. Jag har hört historier från människor som varit deprimerade i decennier och när de fått rätt hjälp som t ex en ny medicin så har livet återvänt. Hopp, motivation och förmågan att se framåt återvänder.  

Att begripa vad som pågår känslomässigt

21 sep 2015

Idag har jag varit så ledsen att känslan stannat hela dagen, blivit slutkörd av densamma och förlorat tid för andra känslor. Ledsenheten började i ett gruppsamtal och gruppen jag besökte för andra gången är en del av mentaliseringsbeteende terapi (MBT). Innan jag besökte gruppen hoppades jag kunna ta upp en särskild händelse från förra veckan. Händelsen var stark och jag förstod att det påverkade mig trots att jag inte upplevde några känslor när det hände. Väl på plats i gruppen blev det omöjligt att berätta. Hur skulle jag kunna berätta om våldtäkt, hetsätning och att våldtäkten fortfarande berör mig starkt efter trettio år. Jag var rädd att förlora ansiktet inför dessa obekanta ansikten och osäker på hur de skulle bemöta mig och framförallt var jag osäker på hur jag skulle reagera.   

Jag var hos en sjukgymnast för första gången förra veckan och under ett försök att mobilisera min stela rygg så låg jag ihopkurad på bänken när han lade hela sin vikt över mig. En ställning som påminde om när jag blev våldtagen som sjuttonåring. Att sjukgymnasen var okänd för mig förstärkte säkert associationen till våldtäkten. Senare samma dag hetsåt jag när jag kom hem och tror att det var ett resultat av att jag inte hade förstått styrkan av min reaktion. Hetsätningen är ett sätt att lugna min oro. Hetsätningen hjälper mig också att inte uppleva det jag kanske upplevde idag.

När en känsla blir för svår har jag svårt att uttrycka och förstå den. Känslor är också svåra att förstå sig på när jag inte är medveten om känslan omedelbart en situation uppstår. Varför psyket fungerar på det här sättet begriper jag inte heller. Jag dör ju inte av att ha en känsla. Ändå blev det så starkt. 

Under två timmar grät jag ymningt och var otröstlig. Tittade tjurigt ner i marken när de övriga i gruppen talade. Terapeuten och deltagare försökte delge att det var ok att vara ledsen men jag kunde inte bemöta dem annat än med att fortsätta stirra ner i marken. Tårarna rann konstant och servetten var för längesedan använd. Efter terapitiden var över fortsatte jag på toaletten till terapeuten knackade på och fortsatte att försöka få kontakt. Jag tog mig till Fountain House där jag äter och umgås med likasinnade som också är drabbade av psykisk sjukdom, med rödgråtna ögon och huvudvärk.

Vilken djävla dag. Jag är så trött på att mitt förflutna ska drabba mig som det gjort idag. Det är som att mitt liv går till spillo all tid jag är ledsen, deprimerad eller har ångest. Och det är inte lite tid jag spiller på det sättet. Jag vill påstå att min PTSD, depressionen, utmattningen och emotionell instabilitet har påverkat mig sedan barnsben. Jag har inte många år kvar att leva annorlunda, som den femtioåring jag snart är. 

Dissociation

14 mar 2014

En vanlig dag med PTSS (posttraumatisk stress syndrom)

Små händelser kan utlösa en stark reaktion som inte hör hemma i situationen det händer. Reaktionen hör hemma i det förflutna. Situationer som påminner om händelsen räcker för att jag plötsligt ska känna mig rädd. Sådana situationer sker dagligen för att någon är bakom mig, gör en hastig rörelse eller höjer rösten. 

Balansen mellan att uppleva, stanna i svåra känslor och släppa taget om dem innan de tar över finns inte. Övningarna i att stanna i svår rädsla som ångest och panik blir en balansakt med trasiga skor utan skyddsnät. Man dör visserligen inte av att uppleva en svår känsla men när till exempel rädsla dominerar över förnuftet är det en mycket primitiv funktion i hjärnan som styr. Att slåss, fly eller spela död är beteenden som kan uppstå. 

När min rädsla dominerar förnuftet spelas gamla händelser upp och då dissocierar jag. Det första traumatiserande minnet uppstod när jag var i tre-femårsåldern. Med en treårings hjärna reagerade jag på det sätt jag behövde för att överleva mentalt när mina viktigaste personer deltog i ett drama där utgången var oviss. Som då, slås mitt minne ut och timmar kan passera som jag inte kan återkalla. Även tidsuppfattningen begränsas till att det varken finns något förlutet eller en framtid. Jag fryser av fasa i nuet. I nuet finns enbart en fasa som paralyserar kroppen med hjärtklappning, tunnelseende och ger svimningskänsla när synfältet blir allt mörkare som om solen plötsligt går ner. Jag blir desorienterad och förvirrad. 

En utomstående som möter mig i detta tillstånd kanske inte märker någonting annat än att jag verkar distanserad och tystlåten. Om någon tilltalar mig kan jag för ett ögonblick inte urskilja nuet från det förflutna och hotet känns än mer verkligt och då blir jag undvikande eller låter helt enkelt bli att svara. 

När rädslan klingar av är det enda jag kan återminna mig ljud av t ex bilar som passerar, människor som pratar eller att solen värmer mitt ansikte. Ändå kan jag inte minnas vilken dag det är eller vad fåglarna som finns i ett träd intill kallas (normalt är jag bra på att benämna de vanligaste fåglarna). Ibland krävs det timmar av återhämtning och ofta behövs en lång natts vila innan jag blir något lugnare. Nästa dag kommer nya faror. Om och om igen. 

Basen för att stå ut

7 mar 2014

I fyra års tid har jag kämpat med att komma ur den värsta depression jag haft och den här gången tillsammans med ett utmattningstillstånd. Min erfarenhet tillsammans med mina terapeuters arbete med mig är sju punkter för att skapa ett mående som ger utrymme för tillfrisknande. De sju punkterna hjälper mig att stå ut i väntan på att depressionen och utmattningen ska minska och därmed kunna uppleva hopp, motivation och att stanna så länge det går i glädje och andra positiva upplevelser. 

  1. Behandla sjukdomar
    Oavsett vilken krämpa eller sjukdom jag har måste jag ta den på allvar och behandla den omedelbart. Ett lätt skadat knä kan som exempel vara utlösaren till sämre humör om dagsformen redan är dålig. Då blir det svårt att också arbeta med att forma tankarna till något konstruktivt för dagen. Att leva i förnekelse om att jag har vissa svårigheter i livet gör bara lidandet värre.
  2. Ät lagom
     Jag har upptäckt att jag mår bäst av att äta tre måltider per dag och helst ska den största måltiden vara mitt på dagen. Kan jag dessutom äta senast 1800 och låta magen vara tom i cirka tolv timmar belönar magen mig direkt med att den blir plattare. Tallriksmodellen är enklast att använda som bas även fast jag har modifierat den genom att äta minimalt med kött och tillfört mer baljväxter, groddar och vetegräsdrinkar. Jag undviker också snabba kolhydrater och vetemjölsmat. 
  3. Undvik droger
     
    Inga problem eftersom jag inte använder sånt. Hur illa et är med att använda sådant har väl inte gått någon förbi?
  4. Sov tillräckligt
     
    Den med sömnproblem kan ibland ha en lång väg att gå för att hitta balans. Vad som passar bäst är olika från individ till individ. I mitt fall är insomningsrutinerna viktiga som att varva ned några timmar innan sängdags och undvika ämnen som kan skapa starka känslor. Sådana rutiner kan vara att ha rena sängkläder, ett svalt och tyst sovrum, böcker eller samtal som bidrar till jämnmod eller positiva känslor, vara regelbunden med tider för sänggående och uppstigning, osv.  
  5. Motionera 
    Hitta dagliga aktiviteter som du kan kalla bra vardagsmotion (trädgårdsarbete, promenader, trapporna istället för hissen, cykla till din sysselsättning mm). Träna så du håller din idealvikt och träna inte så du drar på dig skador. Det som jag också måste tänka på är att vilan är i relation till hur mycket jag tränar eftersom det lätt blir för mycket träning. Tränar jag hårt en dag måste jag också planera in hur mycket vila jag behöver i förhållande till vad jag gjort. 
  6. Känn dig kompetent
    Gör något dagligen som du kan säga att du har kontroll över och som du har som mål för gott välbefinnande. Det här gäller allt från prestationer till att utveckla goda relationer och att ha kontrolll över din känslor så de inte tar överhanden och styr dig. 
  7. Dagliga själsliga och andliga övningar 
    Det här behöver inte vara konstgare än att du gör något som tillfredställer dig genom konst, litteratur, naturupplevelser och djur eller meditation. Det krävs ingen särskild religion för att uppleva själslig stimulans. Jag tror också att min relation till andra och min villighet att hjälpa andra kan förstärka min känsla av sammanhang och tillhörighet. 

 

En bättre och hållbar vård för alla

12 jan 2014

Ljusning
Efter bara tre veckor på Vidarkliniken är resultaten häpnadsväckande. Depressionstestet MADRS visade 37 vid ankomsten och 20 på utskrivningsdagen. I fyra års tid har jag varit heltidssjukskriven, deprimerad som få, med MADRS-poäng mellan 35 och 40. Efter fyra år med hämmad tankeförmåga och hopp har jag äntligen kraft att tänka på hur jag kan forma min framtid.
 
Den unika vården
En exceptionellt bra vård på Vidarkliniken i Järna bidrog till vändningen. Vidarkliniken är den enda plats i vården jag lyckats uppnå ett inre lugn och fått kraft att tänka på hur framtiden kan te sig, genom de fasta rutiner personalen har i allt från inskrivning till behandlingar och utförande. Den värme personalen förmedlar i alla sina möten med mig som patient har lett till att jag kunnat ta till mig av de fantastiska behandlingar som erbjudits.  Omgiven av inre och yttre värme har kroppen fått ro dagligen genom en mängd behandlingar som senapsfotbad, aktiv vila med omslag och värme efter måltiderna, helkroppsinsmörjning och eurytmi. Enkla medel med stora resultat.
Den vackert belägna platsen i lantlig och tyst miljö med kulturella inslag som berättarkvällar, piano, dans och rikligt med konst har med all säkerhet bidragit till mitt nya, inre lugn som bidragit till en tro på framtiden. 
Inte ett enda piller med traditionell skolmedicin har använts för att uppnå resultat.
 
Den tidigare, klassiska vården har till och med hämmat och försämrat mitt tillstånd. Under femton år har cirka tio antidepressiva mediciner prövats utan effekt och under de sista fyra åren har suicidtankar blivit en del av min vardag. Hopp, glädje och motivation har inte funnits. De känslor som dominerat har varit rädsla, sorg och tomhet. Ingenstans har jag mötts med återkommande samtal om människovärde, vikten av en rytm i vardagen och hur den kan utföras. Jag har bara känt mig omöjlig och allt sjukare.
Åtta år har gått med utmattningssymtom som huvudvärk, ryggvärk, magsår, energilöshet och som de senaste åren utökats med minnesproblem och andra kognitiva besvär, ljudkänslighet, sömnproblem, yrsel och panikattacker. När det var som värst kunde jag också gå vilse i för mig kända miljöer. 

När krafterna även tog slut för att klara av att arbeta för fyra år sedan, började jag också utveckla stark rädsla i miljöer med okända människor, mardrömmar, sömnproblem och kunde först efter några år relatera reaktionerna till barndomsupplevelser i tidig ålder av misshandel, systematiskt förlöjligande och hån mot kvinnorna i familjen, våldtäkt och sexuella övergrepp.
 
Under de senaste åren har också läkarna bytts ut i snabb takt med undantag för min husläkare i Ursula Flatters på husläkarmottagningen i Järna. Ursula har under fyra års tid stöttat och remitterade mig till en tre veckor lång vårdvistelse på Vidarkliniken i Järna. Tidigare har jag slussats runt och berättat om mina besvär för ungefär femton läkare utan resultat.
 
Svensk vård behöver kompletteras
Sjukvård med skolmedicin räcker inte till för några av de utmattade och deprimerade utan konserverar istället symtombilden och tillfrisknandet uteblir i värsta fall. Ifall fler personer än jag har råkat ut för samma tillkortakommanden inom svensk vård är samhällskostnaden stor.

Några läkarsamtal och antidepressiv medicinering förväntas hjälpa och bidra till att livet blir som förut. Det som saknas är samtal om att mediciner enbart dämpar symtom och att stötta till god egenvård. För min del räckte inte min vilja att bli frisk till utan fick stöd i komplementär vård - som är få förunnade.

Vad svensk traditionell vård behöver för att lyckas och minska samhällskostnaderna kring oss långtidssjuka är ett komplement till skolmedicinen. Beslutsfattarna måste inse vad som leder till varaktig förändring och vad som konserverar ett förhållande eller ett sjukdomstillstånd. Hela människan måste vara i fokus och inte bara hennes symtom, det måste finnas respekt för varje människas integritet och individuella behov. 

Det jag inte begriper är varför detta sjukhus som Vidarkliniken bara finns på ett enda ställe i Norden. Denna svårslagna vård för deprimerade, utmattade och många andra långtidssjuka borde vara tillgänglig för alla drabbade och samhällskostnaderna skulle radikalt minska, samtidigt som livskvaliten skulle förbättras väsentligt genom förkortat lidande, särskilt om behandlingen sattes in i ett tidigt stadium. 

Vad svensk vård i regel missar är en en vilja att stimulera självläkning och uppmuntra individen till god egenvård, med god omvårdnad och uppföljning.  Egenvärdet sjunker inte sällan då en människa varit sjuk länge och hon förlorar även sannolikt tron på att framtiden kan innehålla något gott, vilket den traditionella svenska sjukvården kan göra något åt för att minska mängden långtidssjuka.


Vad svensk vård måste sluta med
Hur många år har jag förlorat för att jag erbjudits verkningslösa mediciner, blivit beroende av lugnande mediciner med benzodiazepiner och fått vård med klassisk skolmedicinsk behandling, bl a på Huddinge sjukhus med dess människofientliga psykiatriska vård? De gånger jag vänt mig till klassisk sjukvård har jag ofta mått än sämre och tappat tilltron på min förmåga till att bli bättre och känt mig vara utan egen kapacitet att tillfriskna. En del av vårdpersonalen hotade och skrek när jag inte betedde mig som förväntat och hotade med bältesläggning för att jag skrek tillbaka - då i tron att han skulle överfalla mig på min sjukhussäng. Det den traditionella vården bidragit med är inget annat än att dämpa mina symtom istället för att aktivt verka för metoder till en stadigvarande tillfrisknandeprocess.

Hade det dessutom funnits sammanhållen journalföring sedan min barndom hade kanske dessutom någon läkare undantagsvis också orkat engagera sig och sett de mönster av besvär jag haft och som jag inte förstod eller kunde se. Fram till åttaårsåldern hade jag till exempel varit inneliggande på en och samma kirurgavdelning på Umeå regionsjukhus fyra gånger för plötslig och stark magvärk utan att någon hade ställt frågan hur familjesituationen såg ut. Då hade mamma antagligen brutit ihop och berättat hur hon försökt hålla ihop familjen trots misshandel, hån och socialt tryck från sin mamma om att hålla tyst.
 
Fler personer måste våga berätta sin historia och tala om vad som behövdes
Mitt hopp om att även fler än jag och de få som får vård på Vidarkliniken ska få denna remarkabla vård står till krafter som Finn Bengtsson som vill införa integrativ och komplementär medicin i landet, sida vid sida med den vanliga skolmedicinen.

Finn Bengtsson är riksdagsman från Östergötland och har en plats i socialförsäkringsutskottet. Finn är också professor i psykiatrisk behandlingsforskning och överläkare vid hälsouniversitetet i Linköping.
Fler förespråkare till integrativ och komplementär vård finns men de är för få. av De som kämpar för Vidarklinikens metoder är beundransvärda men behöver stöttas. Var är ni politiker och samhällsmedborgare som vet vad som behövs för att göra skillnad?

← Äldre inlägg










(Lämna tom)

 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)