Ord & bilder om livet med PTSD & Utmattningssyndrom

Välkommen till bloggen om psykisk ohälsa. En blogg med brukarperspektivet. Fokus ligger på min tillfrisknandeprocess. Lika viktigt är vilket stöd jag får eller inte får i vården när det gäller bemötande och kompetens. Jag vill också vara en röst för alla de jag mött som är för sjuka för att orka strida när de blivit felbehandlade och min uppfattning att få blir friska om de nöjer sig med den offentliga vård vi har i Sverige. Att bli frisk handlar om att jag ska känna att jag äger mitt ansvar för bli frisk men att när jag undantagsvis vill ha hjälp så ska den vara så effektiv som möjligt. Att ha ett starkt agentskap med övertygelsen att jag är expert på mitt mående tar tid att få och det möter också motstånd när personal reagerar med fientlighet och maktbeteenden. 

I övrigt är hemsidan under utveckling och kommer att ändras till en plats med inspirerande bilder ur mitt liv, så än så länge finns inte mycket där att se. Läs bloggen istället. 

Tacksam för inspirerande tips & respektfulla kommentarer för att få veta vad som hjälpt Dig 

 

Inte riktigt välkommen till psykiatrin

17 feb 2018

Sammanbrottet i slutenvården i november förra året har påverkat mig i varje cell. Först utkastad från M77 för att jag blev sämre på avdelningen, sedan utslängd ett dygn senare från PIVA för att jag var tillräckligt frisk. 

Hela december låg jag i min säng, apatisk. Åt inte, talade inte med någon. Träffade bara min öppenvårdsläkare men då grät jag bara, kunde inte formulera en enda tanke. Låg i en stuga på landet över julhelgen då jag varken orkade ta mig till släktingarna eller ens stod ut med tanken att vara bland människor. 

Under januari försökte jag flera gånger nå verksamhetschefen på avdelningen jag lämnat för en förklaring, ett avslut och en uppföljning för vad som ska hända sen. När jag blir sämre. Tre gånger mejlade jag Nina Henriksson men fick inga svar. Istället talar hon med min öppenvårdsläkare om att ses i ett möte. Hemska människa. Att inte få svar från den jag ställt frågan till utan istället väljer hon att gå över huvudet på mig genom att tala med någon annan som dessutom får agera springschas med hennes ärende. Hon inser inte heller att jag vägrar utsätta mig för ett möte öga mot öga antagligen i de lokaler jag fortfarande kallsvettas av bara av tanken att återvända till. 

När Patientnämnden frågade om jag var nöjd med det svar jag fick angående Benny Libergs bemötande (texten till Patientnämnden finns längre ner) svarade jag med fem handskrivna sidor om vad beslutet föregåtts av och följderna av Bennys beslut. Hur jag vårdats, bemötts och mina reaktioner. Jag orkar inte i nuläget ens skriva om vad som hände direkt efter utskrivningarna som skedde inom loppet av ett dygn.  

Jag var och är fortfarande ett vrak efter höstens alla händelser. Och väldigt upptagen av allt jag hört och sett under de fem år jag varit i slutenvården. Rätt ofta och rätt länge varje gång. När slutenvården vägrar dialog eller att lösa problemen går det inte längre att vänta på svar för att lösa problemen och gå vidare. Istället har jag skrivit om mina erfareneheter i alla forum jag hittar. SVT. RSMH. Mind. Gamla bekanta som jag vill testa för att få veta vilket virke de är gjorda av genom att vara fullständigt transparent kring mitt mående. Bloggen. Radioprogram.

I morse vaknade jag fyra. Vaken. Utvilad. Döm vilken lättnad jag kände när jag förberedde nya texter och det sätt jag skrev dem på i jämförelse med årets. Kanske är mitt novembertrauma över så jag kan gå vidare. Men ALDRIG mer till slutenvården. 

Blir lite hoppfull när jag inser att jag inte är ensam mina erfarenheter. Att få höra av professionella som erkänner att det är fler personer med min bakgrund som vägrar sätta sin fot i slutenvården. Den tidigare psykiatrisamordnarens uttalanden i media (se länken nedan), andra professionella som också har erfarenhet av att ha jobbat i psykiatrin och ha egen ohälsa. Alla patientberättelser jag hört de senaste åren inte minst genom medpatienter som jag själv sett fara illa och sen bekräftat. 

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/09/19/anders-printz-vill-att-psykiatrin-gors-om/   

Trauma & meditation

15 feb 2018

En traumatiserad person ska titreras för sina reaktioner för att stå ut med sina känslor utan att dissociera eller få panikångest. När patienten lärt sig att tolka sina signaler i tid innan flashbacks och panikångest uppstår, kan individen undvika att kidnappas av nervsystemet och förlora kontrollen över nuet. Genom att minska denna typ av reaktioner och undvika att återtraumatisera sig av sådant som kan trigga som t ex att tala om händelserna som lett till trauma, kan nervsystemet upphöra med att signalera att fara är å färde så individen slipper reaktioner som hörde till det förflutna. Äkta tillfrisknande och inte en lindring av symtomen med andra ord. Somatic Experiencing kallas metoden och är rätt ny i Sverige. I USA har metoden utvecklats i flera decennier. 

Jag har länge trott att ju mer jag jobbar med mig själv som med yoga och meditation t ex, desto snabbare kan jag lösa emotionella knutar men vad jag inte insåg var att öppna för att kunna känna vilka känslor som finns som traumatiserad blir överväldigande. Att jag varit avstängd emotionellt hade funktionen att skydda mig från just att bli överväldigad. Det är också utmattande att ha ångest 24-7 med panikångest, flashbacks, mardrömmar och en konstant mullrande ångest.

Jag tänker på alla vårdgivare av varierade kompetensnivåer som skickar sina patienter till mindfulnessklasser utan att fundera och kommunicera dosering och förstå att känna sina känslor kan vara övermäktigt även fast det är just att vara i nuet som hjälper en människa att förstå vilka känslor som pågår.

För några år sedan gick jag hos en fysioterapeut i Stockholm som lärde ut medicinsk yoga och entusiastisk liksom jag gick vi "all in" under tre månader. Här trodde jag att jag skulle få sant tillfrisknande och tillfrisknande som jag så länge saknat så jag frågade hur mycket jag skulle öva på egen hand och fick till svar att tre gånger per dag är ok. Jag är ambitiös och när jag är motiverad så kör jag på utan att känna efter hur det går. Efter tre månaders praktik tre gånger per dag gick jag ut i skogen för en promenad då jag plötsligt upplevde att jag var allt runtomkring mig utom just i min kropp. Jag kände att jag var ett väsen som rörde mig i luften med löven, buskarna, träden, himlen, ja allt jag tog in. Oneness. Det skrämde skiten ur mig och berättade för ingen utom Göran Boll som har introducerat medicinsk yoga i Sverige. Han tyckte jag skulle minska och tala med fysioterapeuten men innan jag gjorde det hade han talat med henne, så när jag kom till en gruppträning var hon bara arg och tyckte att jag skulle sluta hos henne. Denna händelse har resulterat i att jag helt slutade med yoga och meditation under en lång tid. Än idag känner jag mig osäker hur mycket jag kan göra. Jag är ändå glad att jag inte gick till min läkare och berättade om upplevelsen för då hade väl upplevelsen uppfattats som psykotisk och jag hade blivit uppmanad att börja med neuroleptika!

https://healingfromthefreeze.wordpress.com/2011/08/18/the-vagus-nerve-and-the-difficulty-with-mindfulness/ 

https://tricycle.org/magazine/healing-trauma-meditation/ 

Självförverkligande: "Who You Really Are"

15 feb 2018

Många känner till Maslows behovstrappa och refererar ibland till den. Det är en av de första teorier jag fick lära mig i psykologin för att bättre förstå människans inre drivkrafter. Kanske har du också kommit i kontakt med den? Sedan jag bekantade mig med den har jag tolkat den som kanske många andra, med att självförverkligande handlar om utbildning, karriär och hobbies som träning eller andra visserligen inte oväsentliga delar men ändå inte är de viktigaste aspekterna. Så fick jag nyligen läsa om den och Maslows text blev plötsligt intressant igen, med fördjupad förståelse! 

Jag har sent i mitt liv insett att mina livsval har styrts av rädsla och förvisso är min vardag fortfarande ångestfylld liksom utmattningen av att ha levt med den så länge tagit ett fast grepp om mig men nu finns det något nytt att styra kosan mot. För att återuppta mitt gamla liv har blivit omöjligt på många sätt och vetskapen att livet kan bli bättre efter svår sjukdom än innan, är ju faktiskt något att vara tacksam för! 

Min på många sätt begåvade vän Eva Charlotte Jonzon delade en text om detta som talade starkt till mig och jag har inte översatt den för att den ska komma till sin fulla rätt! Hoppas du hänger med ändå:

Maslow's concept of  Self-actualization  - one of the most misinterpreted, I believe... It is not about finally doing what you want to do in life, from an egoic place, wanting to be successful or finally finding out what you are meant to be doing, although it can imply that as well. It's mainly about finding out who you really Are.

"It refers to the desire for self-fulfillment, namely, to the tendency for him to become actualized in what he is potentially. This tendency might be phrased as the desire to become more and more what one is, to become everything that one is capable of becoming."

Below are some excerpts from ”Self-actualization and beyond”, by Abraham Maslow .

"First of all, self-actualization means experiencing fully, selflessly, with full concentration and total absorption. It means experiencing without the self-consciousness of the adolescent. At this moment of experiencing, the person is wholly and fully human. This is a self-actualization moment. This is a moment when the sef is actualizing itself. 
- - -
Fifth, we have talked so far of experiencing without self-awareness, of making the growth choice rather than the fear choice, of listening to the impulse voices and of being honest and taking responsibility. All these things are steps toward self-actualization and a lot of them guarantee better life choices.
- - -
Re-sacralizing means being willing, once again to see a person "under the aspect of eternity," as Spinoza says, or to see him in the medieval Christian unitive perception, that is, being able to see the sacred, the eternal, the symbolic. It is to see Woman with a capital W and every thing that that implies even when one looks at a particular woman. (

När ska politikerna enas och göra långsiktig skillnad?

14 feb 2018

Det är valår. SVT vill ha enskildas berättelser om vården. Idag skickade jag min. 

Många har blivit slagna av föräldrar, partners eller närstående. Det måste få ett slut. Politiker måste ta ställning till detta och ge den offentliga sektorn de resurser som behövs för att sätta stopp för våldet. Nolltolerans. För de som slår inser inte vilken skada de ställer till med. Den som blir slagen riskerar all slags ohälsa. Det är samhällskostnader som blir enorma. Det är ett massivt lidande som leder till alla möjliga typer av ohälsa. Det är dags att arbeta förebyggande på bred front i skolor med samtal och meditation, via social verksamhet för bättre nätverk kring drabbade, och i vården för att bättre screena patienter både i psykiatrin och i den somatiska vården.

Jag vet inte var min pappa skulle ha tagit till sig att slå är fel och att erkänna sina brister för att ta eget ansvar för att sluta misshandla familjen på olika sätt. Han hade ingen kontakt med soc, vården eller visade tendenserna för utomstående. Mamma fick rådet av sin mor att hålla ihop familjen oavsett vad som hände.

Därför tror jag att vi kan stoppa hemmavåld bäst genom förebyggande arbete. Så det blir färre som slår. Så kvinnor sätter ner klacken efter första slaget och säger tack och adjö till förövaren, att barn lär sig signalera till lärare, tränare eller andra som möter barn och att medmänniskor som grannar reagerar och anmäler.

https://www.youtube.com/watch?v=95ovIJ3dsNk

En man med makt i psykiatrin

21 dec 2017

Brev till Patientnämnden, enhetschefen Olof Silfors eller den det berör angående Benny Libergs bemötande och professionalism.

Den 1 december 2017 skrevs jag ut efter knappt ett dygn på PIVA/M69 på Huddinge sjukhus. I mötet med Benny Liberg saknades all den förmåga en läkare förväntas ha i mötet av en person i kris. Utan en enda kommentar om den hjälp jag behövde - som jag förberett då jag visste att det skulle bli svårt att uttrycka mig verbalt, valde Benny Liberg istället att ställa en rad svåra frågor som han efter ett par minuter orerade en slutsats om. Aldrig har jag blivit så illa bemött på ett nedlåtande och känslokallt sätt, som av Benny Liberg. 

Benny Liberg nedlät sig inte att förklara hur han kommit fram till sin bedömning ens när jag bad om det. Benny Liberg klarade inte heller av att reflektera det jag just uttryckt behov om och förklara det för mig, lugnt och sansat förklara sin ställningstagande på ett sätt som jag kunde ta in och till sist informera mig om vad jag skulle göra efter utskrivningen om jag inte kände mig trygg med beslutet.

Benny Liberg måste kliva ned från sina höga hästar och förstå hur mycket skada han orsakar andra med sin attityd gentemot personer som både är i beroendeställning till läkaren och dessutom kanske har svårt att uttrycka sig beroende på rådande sinnestillstånd.

Om Benny Liberg beter sig på samma sätt gentemot andra patienter är kvaliten på avdelningens vård i fara och skapar rykten som de flesta journalister skulle älska att sätta sina tänder i. Vi behöver en vård av psykiskt sjuka människor som speglar de svårigheter de faktiskt har och inte öka stigmat för dem av att vara psykiskt sjuka.

Om Benny Liberg har svårt att förstå hur jag kan uttrycka mig så väl nu och vid andra tillfällen vara en fara för mig själv så är jag säker på att överläkaren Peder Björling som känner mig bäst kan förklara för honom på ett sätt som han förstår. Peder kan också berätta vilka konsekvenser Benny Libergs beslut ledde till.

Ingen ska behöva ta skit för att hen är skör!

9 dec 2017

Paralellt som jag just insett att jag blir sämre i slutenvården och till varje pris ska undvika den så har Wonsa upprop för alla de som utsatts för övergrepp och behöver professionell vård och NSPH som medverkar i att förbättra arbetet med brukarperspektivet i ett nationellt samarbete mellan flera regioner. 

Jag hoppas med hela mitt hjärta att fler inte blir så illa bemötta av vården som jag upplever slutenvården och att fler får bättre vård. 

Läs mer om Wonsas arbete kring övergrepp på http://www.wonsa.se/sv/  

Läs mer om regeringens och SKL:s initiativ där brukarrörelsen är en viktig del i arbetet: http://www.nsph.se/2017/09/28/brukarperspektivet-viktigt-nar-regionala-resurscentrum-vaxer-fram/ 

Tillsammans

22 sep 2017

Det går aldrig att förneka föreningars makt i opinionsbildning som till exempel Föreningen Tillsammans jobbar. Jag fick nöjet att delta i en utbildning med dem för att bli bättre insatt i hur lobbying går till och fick möta flera personer ur föreningens styrelse. Smart, att ta reda på hur till exempel lagstiftning förbereds i regeringen och när det är läge att kunna påverka effektivt.

Jag såg och jag lyssnade på deras insatser under Almedalsveckan i Visby i sommar och jag hörde deras kommentarer om hur veckan varit. Arbetet med att utbilda, ändra attityder på bred front och kunna ha inflytande kommer att ta tid. Jag hoppas att dessa drivna, smarta och aktiva personerna förstår att det kommer att ta tid. Ge inte upp, fortsätt kämpa.

Kämpa är det enda jag kan fortsätta med för det finns inget alternativ. Att ge upp och inte kämpa är inte ett bra liv. Med Föreningen Tillsammans kommer jag att kämpa på de sätt jag kan. För att inte glömma och för att kunna gå vidare.   

Föreningen vill vara en aktiv part i samhällsdebatten och försöker ständigt lyfta frågor kring sexuellt våld för att skapa ett samhälle där sexuellt våld inte längre existerar. Tanken med föreningen är att den också ska fungera som en plattform för människor som utsatts för sexuellt våld att hitta styrka och tillsammans med andra i liknande situation sprida kunskap och information om sexuellt våld. 

Föreningen erbjuder färeläsningar till skolor, företag, myndigheter och organisationer. Där fokus ligger på att jobba förebyggande, krossa fördomar och stereotyper och få en förståelse för problematikens omfång. Passa på, bjud in dessa väl insatta personer. Föreningen har idag en styrelse bestående av totalt sju personer, med sitt säte i Stockholm. 

Gå med i Föreningen och hjälp dem opinionsbilda eller ta hand om dig i en stödgrupp. Kontakta Föreningen Tillsammans: http://foreningentillsammans.se/ 

Hjälpsamt - hur vi vill bli bemötta i vården

30 aug 2017

Hur blir vi bäst hjälpta? 

Har du undrat över varför du känner dig hjälpt av vissa och andra inte alls? Några gånger har jag snabbt avslutat kontakten med professionella inom vården och undrat varför.  Med mångårig erfarenhet av vårdkontakter har jag börjat se ett mönster. Genom mitt deltagande i Ola Jonssons och Erik Kebergs C-uppsats "De som hjälpte" blev det tydligare vad som behövs för att en vårdkontakt ska bli bra (1). Ola och Erik intervjuade mig och sex andra personer i sitt sökande efter vad som är hjälpsamt i kontakten med en en person med psykisk ohälsa.  

Olas och Eriks slutsats

I deras godkända uppsats våren 2017 och slutarbete i socionomprogrammet vid Stockholms universitet har de ställt frågan vad som är hjälpsamt för en person med psykisk ohälsa i kontakten med professionella (2). Genom att spela in intervjuerna och sen skriva ned dem fick de över hundratrettio sidor text som de analyserade. Ur materialet kunde de finna tre återkommande teman som berör vårdgivarens attityd, viljan att engagera den hjälpsökande och synen på patienten: 

1 ”vilja att hjälpa” 
2 ”närvaro, samarbete och dialog”, och 
3 ”Jag är mer än en patient”. 

De kom också fram till att ett samtal blir hjälpsamt när vårdtagaren känner tillit, vårdgivaren visar intresse för vårdtagarens specifika omständigheter och uppmärksammar hens aktuella behov och bekymmer - i en öppen och ärlig dialog (3). 

Genom att den professionella är uppmärksam och visar ett aktivt lyssnande, kan konversera, uttrycka ett genuint intresse av personen ifråga liksom visa en vilja att hjälpa och att vara mentalt närvarande - på ett inkluderande och flexibelt sätt, utvecklas en bra kontakt. En av intervjupersonerna beskrev en hjälpsam kontakt med följande ord:

"Precis som jag har erfarit är en professionell att lita på när hen är fokuserad när vi möts och först lyssnar aktivt på vad jag har att säga och därefter reflekterar genom att vara nyfiken och öppen med sina egna tankar så jag kan avfärda eller hålla med. En person som börjar med att ursäkta sig med att inte vara förberedd eller talar till mig som om den professionella vet bättre vad jag behöver än jag själv avfärdar jag snabbt. 

Personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre!

Länge har svårt psykiskt sjuka dömts ut och isolerats på mentalsjukhus hela sina liv utan omprövning eller träning i att öka sina färdigheter och självständighet. Inställningen har ändrats vilken Ola och Erik hänvisar till i ett flertal kvalitativa studier sedan 90-talet som visar att personer med svår psykisk sjukdom faktiskt kan återhämta sig.  

Även Ola och Erik har redovisat resultat om att personer med svår psykisk ohälsa kan bli bättre, för att visa motivet till sin frågeställning. Bland annat hänvisar de till resultat för hur en framgångsrik återhämtningsprocess kan se ut (s. 11):

  • ¨Empowerment¨ som handlar om personligt ansvar över sitt eget liv och att ta kontroll över livet.  
  • Samhörighet med andra i form av personliga relationer och social inklusion. 
  • Återuppbyggnad av nya personliga och sociala identiteter (inkluderat effekterna av eventuell stigmatisering och diskriminering). 
  • Finna mening och syfte med livet. 
  • Hopp och optimism om framtiden, tro på återhämtning.  

Uppsatsskrivarna lyfter också forskningsresultat som visar att det inte i första hand är en viss terapimetod som är avgörande för om den ska bli hjälpsam eller inte utan att:

  • det ska finnas en känslomässig och förtroendefull relation mellan den hjälpsökande och den professionella. 
  • den professionella kan ge rimliga förklaringar symptom som en viss individ har och att hen kan komma till rätta med dem. 
  • det i behandlingen finns ett aktivt deltagande från båda parter och där båda tror på den aktuella behandlingsmetoden. 
  • behandlingen sker i en miljö som känns trygg och läkande.
  • den professionella hjälper till med att konfrontera och bemöta rädslor. 
  • den professionella tillhandahåller nya tankesätt om hur man kan se på och handskas med tillvaron. 
  • även den hjälpsökande får definiera vad som är terapeutisk framgång.


Till alla som vill hjälpa. 

Professionell eller inte så är hjälpsamma insatser mest effektiva när mottagaren av hjälpen känner sig delaktig och aktivt tar ställning till den hjälp som förmedlas. Jag anser att det är oerhört viktigt att låta den hjälpsökande avgöra vad som är hjälpsamt eller inte, inte minst för att den hjälpsökande att uppleva sig huvudansvarig till sitt tillfrisknande. Då gäller det också att det finns alternativ vård för att ha något att välja mellan. På så sätt skulle också psykiatrin som den ser ut idag behöva skärpa sig för att få kunder. Att bara vänta på att psykiatrin ska hjälpa en hjälpsökande att bli bättre kommer ingen förbättring - som psykiatrin är uppbyggd idag. För att ta mig som exempel så förlorade jag förmågan under en period att lita på mina inneboende resurser för att ta ansvar för min vård och att avgöra vad som är hjälpsamt. Under en sådan period hade det varit hjälpsamt om vården aktivt hjälpt mig att återta tron på mig själv och att jag har alla resurser som behövs för att bli bättre.    

Ola och Erik har lyft en viktig fråga om vad som är hjälpsamt för en vårdtagare. Slutsatser som jag tycker är allmängiltiga i allt arbete med människor snarare specifikt gentemot personer som de med svår psykisk ohälsa. 
Vi alla vill känna sig sedda och bekräftade som vi är och ha ett utrymme för att ta beslut om sig själva för att känna egenkontroll och därigenom kunna hjälpa oss själva, ibland med professionellas stöd.

 

Källor:

(1) "De som hjälpte" En kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella Ola Jonsson och Erik Keberg. Stockholms universitet 2017. Institutionen för socialt arbete. Socionomprogrammet. C-uppsats 15p.

(2) Erik och Olas arbete var en kvalitativ intervjustudie om brukare med erfarenheter av allvarliga psykiska problem och deras möten med professionella. De professionella kontakterna kan gälla läkare, sjuksköterska eller annan terapautisk, social eller vårdande personal. 

(3) Results: ¨Trust, a shared interest in individual’s specific circumstances, attentiveness to the individual’s present needs and concerns and an open and honest dialogue can be viewed as components in a helping relationship. By being an attentive and active listener, being a conversation partner, expressing a genuine interest in the person as well as a will to help, to be mentally present in the moment and to use their professional knowledge in an inclusive and flexible way can be ways for the professional to develop a helping relationship.¨

Linnea Claeson - vår tids hjälte och medmänniska

20 jul 2017

Tack Linnea för ditt sommarprogram. Tack också för att du vågar och orkar att ta fighten. Fighten mot sexuella trakasserier, näthatet många män uttrycker genom att försöka trycka ned kvinnor och ojämlikhet. För mig är du min tids hjälte för att du når ut och vågar stå för dina åsikter. 

Kanske hade jag inte känt mig som ett offer om du funnits när jag växte upp. Kanske hade jag tidigt förstått att det inte var mig det var fel på när andra tryckte ner mig. Hånade och slog, förlöjligade och teg. Såna som du tiger inte när du ser. Även fast du är rädd ibland. 

Hade någon som du funnits i min familj så hade vi hittat sätt att ta oss ifrån våra rädslor och slagit oss fria tillsammans. Jag är så glad att just du har fått utrymme. Och att du tackat nej till att göra partipolitik av detta. De ämnen du brinner för är större än så och du når ut bäst genom att inte vara höger eller vänster. Heja Linnea och alla ni som inte längre tar skit, stöttar varandra och hjälper de som inte ser. 

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/921561?programid=2071 

 

Individen i centrum i psykiatrin - räcker det?

11 jul 2017

Tänker tillbaka på Almedalsveckan 2017 och min situation. Alla seminarier som jag lyssnade på hölls i Psykisk hälsahuset på Kinbergs plats 8 i Visby. En plats för samtal med brukarorganisationer, organisationer för psykisk hälsa och politiker. Då och då hörde jag kommentarer om att individen ska vara i centrum för vården. Att vårdgivaren ska erbjuda vårdtagaren i samråd där helst vårdtagaren aktivt ska avgöra om den vård som erbjuds är tillräcklig eller inte. Om den erbjudna vården är den som är bäst i den livssituation vårdtagaren befinner sig i. 

Som utmattad funderar jag på hur många vårdgivare jag haft som funderat på min livssituation. Haft helhetstänket. Vad som ger bäst stabilitet när jag blev heltidssjukskriven. Jag minns inte hur många gånger jag har haft sådana samtal. Fastnade i ett sorts limbo mellan livet och döden som jag först inte kunde ta mig ur. Levde inte men var inte heller död.
Så här i efterhand tror jag att en bra dialog med min arbetsgivare hade varit bäst. Att få komma till den sysselsättningsnivå jag hade klarat. Inte att helt bli utestängd från arbetsplatsen. Om jag hade haft en chef som snabbt hade vågat ta tag i frågan och arbetat för att hålla en tät kontakt tills jag kunde arbetsträna. Då hade jag inte börjat tänka att jag måste vara värdelös eftersom jag inte ens kan jobba. 

Nu vet jag att det goda, kontinuerliga samtalet hade varit det mest effektiva. En läkare, en engagerad kurator eller egentligen vem som helst som kunnat ta sig tiden att höra min historia, hjälpt mig att sortera vad jag behöver fokusera på och stöttat mig i att genomföra mina mål. Någon som på ett jämlikt sätt kunnat lyfta mina resurser för mig och hjälpt mig att förverkliga dem.

Psykiatrin är inte svaret på allt. Som den är ser ut idag kan den inte ens göra anspråk på helhetstänket. Ibland undrar jag om jag gjorde fel som förlitade mig på psykiatrin för mycket. När psykiatrin hittat en medicin som fungerar skickas många tillbaka till vårdcentraler som har brist på både psykologer och andra specialister som kan fortsätta stötta vid utmattning, depression, PTSD, med flera. Ibland räcker kanske det med en lyhörd släkting, vän eller rent av en grupp av människor med samma behov och bakgrund. Att medverka i en grupp i biblioterapi kanske hade räckt långt. En grupp som koncentrerar sig på en viss typ av böcker som berör det som är svårt att tala om. Självmord, psykisk ohälsa, sorg eller ilska är exempel på sådana ämnen.   

Jag isolerade mig under några år och förstod inte hur viktigt det är att känna att jag inte är ensam, att dela tankarna med andra i samma situation, att jag är mycket mera än mina diagnoser och faktiskt har förmåga att uträtta mycket samtidigt som jag har dem. Fountain House, Mind, RSMH med flera, hjälpte mig att inse det. 

 

 

 

Lyssna gärna på P1:s program Kropp och själ om biblioterapi: 
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/917193?programid=1272 

Gå till Mind forum om psykisk ohälsa där du kan läsa och ställa frågor: 
https://mind.se/mindforum/ 

Även Lars Ohly i dialog om psykisk ohälsa

18 jun 2017

Jag blev glad och hoppfull av Lars Ohlys ord under en paneldebatt om psykisk ohälsa och arbete som arrangerades av Fontänhuset Sköndal, under en strandfest. Han menade att vi behöver lära oss att se vad en individ kan snarare än att fokusera på vad hen inte kan. Eftersom alla har sina begränsningar i yrkeslivet - Lars menade att han inte skulle klara att arbeta med vad som helst, så gäller det att finna vad var och en av oss är kapabel till. Att prata om funktionsnedsättningar eller funktionsvariationer som det numera också kallas borde inte längre vara i fokus. Lars menade att "Det är dags att överlämna begreppet handikapp till golfspelarna."

Det som saknas är förhållningssättet att vi alla har en förmåga till att kunna utföra någon slags sysselsättning och på så sätt känna att var och en av oss kan bidra med något och uppleva att vi har ett sammanhang. Arbetsgivare, handläggare på kommunen och Försäkringskassan behöver tillsammans bli bättre på att ha detta förhållningssätt. Inte sällan vet inte ens vissa professionella hur de ska närma sig en diskussion om psykisk ohälsa utan att vara fördumsfulla eller uttrycka osäkerhet om vad de ska säga.  

Lars Ohly har nyligen fått uppdraget att föra Funktionsrätt Sverige framåt just för att detta förhållningssätt ska spridas. Med namnbytet till Funktionsrätt Sverige (tidigare Handikappförbundet) kan organisationen sprida sina ideer långt med ett så välbekant ansikte som Lars. Jag tror till och med att Lars kommer fram till sin rätt med sin klokhet och övertygelse bland fler än under hans glansdagar som politiker. Jag är övertygad att det är just de sociala entreprenörerna som kan nå ut till folk med denna typ av frågor längre än vad politiker kan och vill. 

 

https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/05/17/lars-ohly-hedrad-over-nomineringen-till-hso-ordforande/ 

http://www.fhskondal.se/

 

Allt har blivit bättre

6 jun 2017

 

”Framåt” var det enda uttryck jag kunde relatera till
Med mina nyss fyllda femtio år har jag blickat bakåt de senaste åren. Psykisk ohälsa ansåg jag mig ha först på mitten av 2000-talet med depression efter några slitsamma år som samordnare på ett gruppboende för psykisk funktionsvariationer. Mitt första sammanbrott på våren -90 som antaligen berodde på ett överfall hösten dessförinnan med efterföljande intensiv psykodynamiskt terapi i två år och ett år i ett gruppboende för borderlinepatienter,  betraktade jag som en tillfällig formsvacka. Visserligen skämdes jag för att jag kunde stämplas som psykiskt sjuk och mörkade det med distanskurser på universitetet under samma period men det påverkade inte mitt höga tempo i livet. Jag studerade, arbetade och tränade mycket till att jag varje kväll stupade i säng. Jag föraktade andra som inte kunde hålla samma hastighet och blev irriterad eller rastlös om jag behövde sänka tempot under kaffepauser, socialt eller under semestrar eller andra långledigheter. Gillade aldrig att reflektera, stanna upp och berätta hur jag kände mig och ansåg att de människor som gjorde så var förlorare. Omedvetet höll jag en stark inre oro under kontroll på det sättet. En oro som jag varken hade inre bilder eller ord till.

Bara den fysiska smärtan uppfattade jag som ett problem
Först när jag fick många fysiska besvär som migrän, tinnitus, magsår och hjärtklappning som jag gick till akuten för flera gånger och inte förbättrade mina resultat idrottsligt började jag bekymra mig för hur det var fatt. Läkarna förstod inte att jag var på väg till utmattningssyndrom och djup depression förrän jag blev sängliggande i tre veckor med kraftig huvudvärk med hjärnskakning efter ett fall med bakhuvudet mot marken. Tog mig sen inte upp ur sängen och allt blev svart. Jag uppfattade mig inte förmögen att leva och förstod inte heller hur jag skulle bli bättre. Jag kunde gå vilse i för mig kända miljöer, tappa ord, förmågan att planera och se framåt försvann, ljud och ljus kunde stänga av min förmåga att tänka och koncentrera mig på andra. Plötsligt blev jag oerhört rädd för att bli överfallen, våldtagen och utsättas för aggressivitet som jag utsatts för som ung men inte tidigare hade några reaktioner kring överhuvudtaget.  
 Jag skämdes kopiöst för att jag inte var frisk. Blev sjukskriven på heltid och isolerade mig under två år. Under tio år prövade jag ett tiotal antidepressiva mediciner, en fantastisk heldygnsvård på Vidarkliniken med intregrativ vård som komplement till skolmedicinen, fysioterapeuter, samtalsterapeuter, läkare osv men upplevde ingen förbättring.

Till sist föll alla bitar på plats
Först nyligen har jag börjat förstå hur allt hänger ihop. Sakta blev jag bättre men resan dit har varit så svajig att jag flera gånger försökt ta mitt liv för att jag inte upplevde att jag på något sätt kände mig bättre.  I sju år har jag varit heltidssjukskriven och fått alla verktyg som tänkas för att reglera mina känslor och hjälpa hjärnan att få vila.  Den dagen jag insåg att jag var tvungen att ändra i stort sett allt jag var och släppa de tidigare målen jag hade kunde läkningen börja. Länge har jag varit olycklig för att min depression inte har gått att medicinera och att jag inte tagit mig tillbaka till lönearbete. Istället koncentrerade jag mig på att finna ett inre lugn och inte exponera mig för miljöer som skapar mer stress. Då minskade också depressionen av sig självt.

 

 

Mitt recept till bättre hälsa
För det första lärde jag mig acceptera att jag har psykisk ohälsa och att det inte är konstigare än att ha ett brutet ben. Jag är inte heller ensam. Det är faktiskt ovanligare att folk inte har erfarenhet av psykisk ohälsa. Fantastiska Fountain House hjälpte mig att inse att jag har flera friska sidor och att mina diagnoser inte är detsamma som vem jag är som person. Det stigmat var nog det som var svårast att ta mig förbi. Att våga stå upp för den jag är och att min psykiska ohälsa till och med hjälpt mig bli en bättre människa. Mitt liv har blivit bättre på många sätt än innan jag helt slutade fungera. 

Den kanske viktigaste delen av mitt recept är att omge sig med människor som bidrar till utveckling. Människor som hjälper mig att bättre förstå vad jag går igenom är ovärderliga. Det tar ibland tid att inse vilka de är och i mitt fall blev det Göran Salaj med sina stora kunskaper om kroppen och som snabbt minskar olika sorters smärtor. Han har jag gått till i minst femton år och han har alltid funnits till hands. Tommy Tedelund på Telge rehab har lärt mig vad jag klarar av att träna med och vad jag behöver undvika träningsmässigt, Ursula Flatters från Vidarkliniken har hjälpt mig förstå att det finns många aspekter att tänka på för att skapa ett hälsosamt liv och Peder Björling som har varit den läkare jag mest litat på under en längre tid liksom Johan Söderlund. Alla dessa nämnda personer är professionella och är specialister av olika slag som jag har haft turen att få återkomma till under flera år. 

Jag såg också till att minska utgifterna för att slippa känna att jag inte kunde leva på sjukpenning. Att se besparingarna försvinna och ändå inte ha råd med tandläkarbesök eller nya glasögon fick mig att uppleva livets slut som socialbidragstagare och känna mig värdelös som människa när jag inte kunde vara produktiv. Att inte vara en god människa för att jag belastar bidragssystemet är ju helt fel tänkt men plågade mig ändå. 

Att hitta sätt att vila hjärnan så ofta som möjligt kommer alltid att vara viktigt för mig som utmattad. Hjärnan är lite känsligare än andras efter ett allvarligt tillstånd av utmattning. Mina sätt är att regelbundet promenera långsamt i skogen, en viss typ av massage, långa varma duschar, skriva och att meditera utan att styra tankarna, att alltid försöka vara medveten om de känslor jag upplever och acceptera alla de känslor jag har. Idag kan jag ibland få en tanke om att det är enklare att dö än att försöka leva men kan sen konstatera att det just bara är en tanke även om den kan kännas smärtsam att ha. Ingen styr sina tankar utan det jag kan göra är att välja vilken tanke jag ska agera ur. 

Att välja sysselsättning utifrån en accepterande arbetsplats är också väldigt viktigt för mig och jag har valt att fördjupa mig i att hjälpa andra att bättre förstå psykisk ohälsa på olika sätt. Jag informerar gärna alla som är intresserade av hur överlägsen Fountain House är för att hjälpa personer med psykisk ohälsa i att utvecklas i yrkeslivet och att växa som människor. Jag stöttar gärna människor i att chatta om pskisk ohälsa som moderator på Mind och jag hjälper beställare via RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) att utvärdera företag med gruppboenden och organisationer i öppen- eller slutenvård att utvärdera sina verksamheter i min egenskap som brukarrevisor. Många platser inom psykiatrin borde stängas ned för att i grunden göras om.  Jag har bittert fått erfara hur jag blivit sämre av viss vård.  

Sist men inte minst så undviker jag numera platser som ökar min stress så länge som mina trauman triggas där många människor vistas, miljöer där folk både pratar och lyssnar på musik, etcetera. Vissa ränder går inte att tvätta bort ur mig så då får jag anpassa mig till det.

Det enda jag saknar ur mitt gamla liv är ambitionen att få bestiga höga berg. Men det kan jag stå ut med att det inte blir av. Mitt spänningssökande kanske kan ersättas med att hoppa fallskärm?

 
Livet är värt att leva, för utan liv har jag ingenting.
Ulrika Westerberg 

Bemötande och effektivitet inom psykiatrin

29 nov 2016

Tyvärr har jag mångårig erfarenhet av psykiatrisk vård på slutenvårdsavdelning. För det mesta har jag upplevt vården när jag är som sjukast som otillräcklig och ineffektiv. Det sista vårdtillfället var så dåligt att jag inte längre ville stanna trots att både sjuksköterska och psykolog rådde mig att stanna längre. 

Det första jag vill kommentera är bemötande och innehåll i samtal med vårdpersonalen. Mina första vakna timmar på avdelningen var jag i chock för att jag hade försökt ta mitt liv och hade insett vilken stark vilja det fanns i mig att förgöra det. Länge satt jag på en soffa i korridoren i flera timmar och hade inga ord för att kunna kommunicera. Istället svettades jag, hyperventilerade och kände mig oerhört förvirrad. Efter tre timmar hade ingen kommit fram och frågat hur jag mådde eller ens gett mig en varm blick som medmännsikor gör. En kopp kaffe, en stunds samvaro genom att någon hade suttit bredvid mig när chocken hindrade mig från att uttrycka mig hade gjort stor skillnad. Jag upplevde de timmarna som overkliga, föreställde mig att allt som hände runt mig var en föreställning som jag satt och betraktade.   

På eftermiddagen var jag mest arg och inte minst för att jag kände mig osedd och oförstådd. Jag började redan då tro att avdelningen var ett dåligt ställe för mig att tillfriskna på eller snabbare bli stabil nog för att kunna ta hand om mig själv. Jag försökte till och med trösta mig med att tänka att personalen tror jag kan ta hand om mig själv eftersom jag varit där flera gånger de senaste åren. Vilken tröst tänker jag nu: att bli ignorerad och tro att det är så människor normalt gör mot varandra. Till och med vårdpersonal. 

Den andra frågan är om bemötande och vårdplan diskuteras utifrån ett ekonomiskt perspektiv? Under de fyra dagar jag vistades på avdelningen satte sig nämligen ingen ner och gjorde en vårdplan med mig som kanske hade motiverat mig bättre att få vila några dagar och ta emot efterreaktionerna av min handling på en trygg plats. Kanske kan vårdtiden kortas för patienterna om bemötandet blir bättre och på så sätt kan landstinget spara pengar.  
Hade jag blivit väl bemött och fått en genomtänkt vårdplan som jag kunde få hjälp med att återkoppla till hade jag definitivt känt mig bättre än vad jag gör nu. Jag mår på samma sätt som innan jag blev intagen akut.  Nu med skillnaden att jag aldrig kommer att ta kontakt med psykiatrin när jag mår alltför dåligt. 

Min tredje fråga är varför mentalskötarna inte är bättre rustade alla dagar, för att ge tid åt svåra samtal och ha avskiljt utrymme för dem, så inte andra hör. Många gånger har jag sett personal fly när jag vill tala om dödstankar och självmord eller fått till svar att de inte har tillräckligt med utbildning för att prata om sådana frågor.

Det finns två vårdplatser jag har erfarenhet av där det finns lugn, utrymme för goda samtal och där samtlig personal har kompetens, tid och lust att lyssna. Det är Ersta sjukhus och Vidarkliniken.  

En panikattack?

7 jul 2016

Ett besök hos en insiktsfull läkare som beskriver det jag går igenom just nu som en tuff utmaning. En spegling som får mig att förstå och acceptera mitt sköra tillstånd. Jag gråter då jag känner hur tungt jag har det. Läkaren berättar dessutom att jag arbetar hårt i terapin när jag undrar om jag har gjort tillräckligt för att det ska vara värt att fortsätta. Jag konstaterar att min självkänsla är felaktigt uppbyggd av att jag har en anställning och ett tillräckligt utmanande arbete. Att vara människa med allt vad det innebär räcker inte för mig. Jag accepterar inte mitt existensberättigande om jag är fattig, ensam, arbetslös och deprimerad. Inte än. 

Minuter efter läkarbesöket startar gruppterapin som jag är undrande över vad den ska innehålla för att ge effekt och jag tar upp min skepticism som förslag på samtalsämne. Gör jag rätt och blir det effekt? En terapikamrat konstaterar att jag är ledsen och jag berättar att jag försöker hålla tårarna tillbaka för att kunna delta. Ytterligare en frågar om jag har höga krav på mig själv och menar att det är skönt att leva ut sina känslor även om det hindrar henne från att behålla det logiska tänkandet vid intensiva känslor. Jag konstaterar att det är svårt att leva ut mina känslor i rädsla för att jag blir invaderad av en ångestattack.

Nu går det inte längre att hålla tillbaka tårarna och de andras samtal tonas bort då mina känslor tar över alla mina intryck. Snabbt inser jag att det inte längre går att delta. Terapeuten får upprepa frågorna gång på gång och jag tappar förmågan att minnas vad samtalen handlar om. Dags att lämna rummet för att återhämta mig från ledsenheten i lugn och ro i korridoren. Jag har tydligen ansträngt mig hårt för att delta för när dörren stängs bakom mig så viker benen sig under mig. Jag glider ner på golvet gråtande. Terapeuten kommer ut och frågar hur det är med mig och hon får till svar att gå tillbaka till de andra och fortsätta med det de gör. Terapeuten kontrar med om hon istället ska be en annan terapeut komma till mig varpå jag reser mig för att gå till toaletten för att få vara ifred. Jag har erfarenhet av vad som ska komma och vet att det kan bli värre när någon står bredvid och oroar sig eller försöker hjälpa till. 
Väl inne på toaletten börjar jag hyperventilera vilket inte är något jag är rädd för. Det går över. Jag försöker lugna mig genom att försöka andas rätt. Andas ut långsamt. Fokusera på andningen. In, ut. In, ut. 
Jag glider ner på golvet igen. Gråten väller fram ur mig likt en uppvaknande vulkan. Baddar ansiktet med kallt vatten. En terapeut knackar på och föreslår mig komma till sitt rum. Jag förmår mig inte att ta mig ut. Det tar ytterligare några minuter innan jag samlat mig. Väl inne i terapeutens rum förmår jag mig inte att sitta ner utan pressar in mig i ett hörn för att kunna få kontroll över attacken. Jag blir ombedd att tänka på andningen. Får ett generöst förslag om att ta en promenad om det skulle kännas lättare men jag har ingen kontroll över kroppen längre. Kände också att en promenad utanför rummet som otrygg. 
Viskande säger jag bara att jag tänker låsa in mig på toaletten igen. Nu tänker jag på att det snart kommer andra patienter som också behöver hjälp och vill ha sin bokade tid. Till sist lämnar jag toaletten och beger mg till trapphuset utanför väntrummet för att invänta att de fysiska symtomen minskar och den kraftiga kognitiva nedsättningen att lätta. 

Ute i trapphuset blir det värre. Plötsligt känner jag skräck inför att något över min begreppsliga förmåga händer och att det står för ett hot om min existens, min trygghet, ja att hela min världsbild håller på att rämna. Inser att det är ett minne från fyra eller femårsåldern när jag ser min pappa slå min syster besinningslöst för att hon kommit hem sent och luktar alkohol. Jag såg allt i vardagsrummet hända där de var och inser att jag är själv utan trygghet då mamma rusat till grannen för att få hjälp, jag har frusit fast i min kropp och kan därför inte lämna hallen. Kanske trodde jag att min syster skulle dö. 
Jag fortsätter att känna på skräcken och minns plötsligt våldtäkten jag skrev om och lämnade ut som kommentar i en debatt om våldtäkter i Metro häromdagen. Nu lyder inte kroppen längre. Försöker plocka upp mobilen för att ringa någon som jobbar intill där jag satt i hopp om att få en kram så jag kan återhämta mig. Armen faller tillbaka på låret när jag försöker sträcka mig efter mobilen. Jag inser att jag inte kan göra mer så jag blundar bara. Folk börjar strömma förbi i trapphuset och undrar om jag inte varit medveten om andra som passerat den tid jag suttit där. Ringer min syster och känner mig lugnare. Försöker sen stiga upp men raglar så väntrummet blir nästa mål. Yr och kroppen känns svår att kontrollera. Sätter mig i en stol och försöker vara lugn. Somnar. 

Vaknar med en rungande huvudvärk, känner mig förvirrad och väldigt ledsen. Känner mig äntligen i hyfsad form för att ta mig därifrån. Panikattacken har bedarrat och jag kan ta mig ut i världen igen efter fyra timmar i ett känslomässigt och fysiskt kaos. 

Våldtäkten

5 jul 2016

Jag var 17 och han 26. Vi sågs på en fest och jag blev smickrad över att han intresserade sig för mig. Vi festade och jag hade just börjat dricka alkohol och hade ingen vetskap om när jag druckit för mycket. Jag blev ordentligt full. Vi gick skrattande till övervåningen och in i ett sovrum. Jag insåg skrattande att jag inte hade någon kontroll över min kropp längre. Han var också rejält full och började klä av mig för jag hade fallit på sängen i ren utmattning. När han drog av mig byxorna skrattade jag fortfarande för att jag inte kunde röra mig. Jag sa nej med ett leende på läpparna och väldigt lågt för jag kunde inte prata ordentligt. Han våldtog mig och jag skämdes. Sa ingenting till någon under många år för jag tyckte ju att jag skickat fel signaler till honom och inte försvarat mig tillräckligt.

Idag är jag femtio och har burit på skuld och skam i nästan alla år. Nu kan jag se tillbaka på händelsen och tänka hur sårbar jag var och att jag inte förstod vad jag utsatte mig för. Jag hade inget risktänkande överhuvudtaget och kunde därför inte skydda mig. Jag var inte heller förberedd på att någon skulle kunna utnyttja mig. 

Min önskan är att skolorna informerar mera om hur såna här situationer kan sluta, att media aldrig slutar engagera sig i frågan och att lagen skrivs till kvinnornas fördel - som att ett nej alltid är ett nej oavsett hur det sägs och oavsett vilket tillstånd kvinnan är i. 

← Äldre inlägg










(Lämna tom)

 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)